Så där då, 14:e försöket gillt för att tillaga en satans fiskgratäng. Och jo, jag ÄR bitter!

Först och främst vill jag mycket diskret påpeka att en storhandling på Willys inte alltid är "bara en storhandling". Jag har världens goaste barn, det är jag den första (och enda?) att skriva under på. MEN - när man väl har tryckt in minimonsterna i bilen och de sitter där glatt ovetandes om vad som komma skall, och den brutala sanningen sedan går upp: Vi är på väg mot Willys för att handla "några grejer"..... Vi snackar kaos, skrik, hårslitande, fradga som tuggas och stänker ner fönsterrutorna, blåtiror på grund av alla fäktande armar och inte minst två par ögon svarta som natten där bak. Nämnde jag att barnens favoritsysselsättning inte är att handla på Willys?

   Jodå, när vi väl tagit oss förbi det där första "Låt oss berätta vad som komma skall-stadiet" och glatt närmar oss parkeringen redo för att påbörja den härliga rundan, då börjar nästa bekymmer. VEM i Guds namn ska få trycka in myntet i kundvagnen? Ja alltså, det är svårt att föreställa sig att länder ligger i krig med varandra på grund av alla tramsiga anledningar. Jag menar; olika seenden på religion, politik, maktbegär, jakten efter pengar...vad är det för trams? Spara granaterna och era vapen till de stunder då de faktiskt behövs. Tills kampen om vem som ska få trycka in myntet i kundvagnen ska påbörjas, till exempel.

   Hursomhelst, väl inne i butiken (jodå, vi kom in) så blev det lite rally i gångarna i vanlig ordning för att barnen skulle turas om att köra vagnen. Denna gången gick det riktigt smärtfritt. Kanske ett eller två tillfällen då det blev lite sura miner från andra kunder, men annars blev det bara några påkörda hälar, lite armbågar in i några stackars pensionärer och lite frukt som vällts ner som fick sätta livet till under vagnens hjul. En riktigt lugn runda alltså. Sedan när exakt 7 minuter och 38 sekunder gått (men jag är osäker, jag menar vem räknar?) så insåg nog barnen att "Nej, affären har fortfarande inte förvandlats till en leksaksaffär eller ett lekland. Och då är det ju inte roligt? Nej.

 Men eftersom jag lyckligtvis föddes med en ängels tålamod så gick jag bara lugnt fram till mina två, små underbaringar, gav dem vars en öm kyss på pannan och berättade i lugn och fin ton att "Om ni inte skärper er eller åtminstone håller klaffen så blir det en runda på Bauhaus också!" Såja, då fortsätter vi väl vår lilla mysrunda och börjar leta upp resterande som står på inköpslistan.

   Fisk. Vi äter alldeles för lite fisk i familjen. Lax är nyttigt, det är gott, man kan ha det i en massa olika, mumsiga recept. Lax är också svindyrt. Fuck lax. Nu kör vi på torsk!

   Efter att ha dissat det billigaste skrapet som på något sätt med mycket fantasi skulle kunna tänkas passera som torsk, så blev det ganska, men inte orimligt dyra torskfiléer. Yes! Fiskgratäng ska det bli, med god räk- och dillsås. Boojah! När detta glatt berättades för de härliga minimonsterna som fram tills nu faktiskt lyckats fortsätta handlingen med inte-alltför-sura-gnällfisblickar, så brast det totalt. Med stora leenden berättade de hur gott det skulle bli och hur jag var världens bästa mamma som tänker på att deras små kroppar behöver alla nyttigheter som denna halvdyra torsk kan förse dem med. Eller inte. Om de var småsura innan så kan jag lova att det vid denna tidpunkten kom rök från deras öron.

   Och så slutligen, efter en härlig eftermiddag på Willys, begav vi oss hemåt med fullt bagage, förhoppningar om en god middag och de mest påklistrade leenden som man möjligtvis kan tänka sig. 

   In i lägenheten, packa upp alla varor och sedan direkt packa upp torskfiléerna som var frysta för att lägga dem på upptining. Under tiden dessa ljuvliga icke-längre-simmande slafsor skulle tina, fixade jag lite här hemma. Lite städande, undanplockande, dammsugande - ja, lite nödvändigt ont liksom. Följt av en ljuvlig, avslappnande dusch. Lite samling av ny energi, en stund för mig själv, en möjlighet att intala mig själv att nästa gång vi ska handla på Willys kommer barnen säkert vara mer lugna och okej med det hela. Ha!

   En stund senare när jag inte längre behövde mitt påklistrade leende, utan faktiskt hade mitt vanliga, äkta smile, så var det väl dags att påbörja den där middagen. Magen började knorra och tanken på lite fiskgratäng gjorde mig på bra humör. Den är dessutom både lätt och rolig att tillaga. 

På diskbänken: Vårt fat med torskfiléer. Ingen fisk. Bara ett fat.

På soffan: Vår katt. Inga torskfiléer. Bara en tjock mage och någon som slickar sina tassar nöjt.

Men far åt pipsvängen!

Kram,

Lotte