Och så var det den här känslan man får när man tittar ner och inte kan se sina fötter för att där hänger ett par avlånga, ej livsdugliga, slokande, ledsna taxöron ivägen.

   ...Vad fan hände där liksom? Var kom ni ifrån? Så vansinnigt oförskämt att först sitta högt uppe och briljera med de där typiska "look at us, we´re fabulous"-20-årings superfantastiska, klämvänliga tuttarna. Och så BAAAAM så står man där en dag, 32 bast i en röd, noppig morgonrock som man fick i julklapp av sin syster för ungefär 18 år sedan, håret är slitet och fjompar på alla håll och kanter och på fötterna har man de där morgonskorna som luktar som att de borde ha tvättats i alla fall EN gång efter att de inköptes då vid årsskiftet 2013/2014...

Fast, för att inte uppge helt fel information och skylla allt på brösten, så är det ju faktiskt så att de båda guldklimparna vilar rätt gött på degklumpen till mage jag också har. Bitter? Jag? Inte ens för en sekund!
   Jag bara undrar när jag råkade sätta mig på en fjärrkontroll och spola fram mitt liv och varför det har gått så förbaskat fort. En sak är i alla fall säker - jag kommer ÄGA att vara en gammal gumma som går omkring och bakar kakor och är sådär allmänt söt. Jag har ju redan påbörjat förvandlingen till en stor grad. Och då har jag inte ens nämnt att jag har börjat hitta en hel del gråa hårstrån på huvudet eller hur många rynkor som dyker upp i ansiktet bara jag ler lite eller ser pyttelite förvånad ut. Jisses Amalia. Tiden flyger fram. Tur att jag alltid har stenkoll på läget så jag inte ser förvånad ut så ofta...

Och så finns ju de där underbara minimonsterna i mitt liv också, kanske är det så att det är de två som på senare tid har fått mig att reflektera över hur fort åren går. (Det kan också vara så att de är anledningen till mina gråa hårstrån, jag vill bara lyfta fram den tanken) För det går inte att komma ifrån att de båda har växt på så många vis på sistone. Det gör mig så stolt, så det går inte ens att beskriva. Alltså, innan jag fick barn så hörde jag många föräldrar berätta om just den här "stolthetskänslan" de kände i olika situationer och när barnen var i olika åldrar. Och naturligtvis är det så att jag i många olika lägen har känt mig stolt över mina barn. Det kan vara allt ifrån när lillebror käkade massa sand från sandlådan och vann över de andra barnen som lekte där (jisses...sååå stolt den här mamman var då...eller inte) till när storasyrran efter att ha varit livrädd över att cykla utan stödhjul bara bestämde sig en dag för att testa och fixade det hela galant. Så stolt mamma och så lyckliga barn.

   För att inte tala om när vi hade världens största spindel klättrandes på väggen i köket för bara någon vecka sedan. Storasyster och mamma (jag då alltså) satt lugnt och stilla vid köksbordet och ropade glatt på lillebror för att fråga om han hade en liten stund över till att eventuellt ta bort den där spindeln. Naturligtvis hade jag och storasyster kunnat göra det själva, men vi....ehh....var upptagna. Jajaja. Okej då. Jag och storasyster stod bokstavligt talat på vars en köksstol och gallskrek på lillebror att han skulle komma in och ta världens kanske mest äckliga spindel NUUUUU innan vi höll på att svimma. Iskallt går lillebror in i köket, tittar på mig och tittar sedan på syrran. Tittar på mig igen med en blick som nog ganska rejält ifrågasatte min mentala status. Sedan en djup suck. Sedan räddar han allas våra liv när han med en styck servett avlägnar spindeln från Helvetet. Naturligtvis har varken jag eller storasyster slutat skrika under hela den här tiden, faktum är att det nog höll i sig ända tills den där spindeln varit nedspolad i toaletten i åtminstone en halv minut. Men då. Ja jisses vad coola vi var då. Vi hade ju såklart kunnat ta spindeln själva, men nu när lillebror ändå var i köket var det ju snällt att han erbjöd sig... Och ja, jag var vansinnigt lättad då. Och stolt!

Och nu...på senaste tiden...alltså känslan jag har i kroppen över hur duktiga de båda minimonsterna är, hur pass mycket ansvar de har börjat ta och hur självständiga de faktiskt är... Jag kan ju säga som så att hönsmamman i mig gråter över att mina bebisar inte längre behöver sin mamma på samma sätt som förut, utan de löser numera väldigt mycket själva. Och den andra delen mamma som jag består av, är så förbannat stolt över att de växer upp till sådana godhjärtade, snälla, generösa, goa, tetiga, ifrågasättande, ibland slita-mitt-hår-dryga, underbara minimonster.

Helt ofattbart att de för inte sååå lång tid sedan låg inne i min mage. I tryggheten. Nära. Och nu är de stora minimänniskor som sakta men säkert förbereder sig för allt vad livet har i åtanke för dem. Jag kan minnas när jag vid båda graviditeterna klappade på magen när den var stor och tyst lovade de båda monsterna där inne att alltid göra mitt bästa och finnas där för dem oavsett vad.

Så i det stora hela är det en awesome känsla att numera kika i spegeln, fjompa till degmagen som varje dag påminner mig om de två minimonsterna som en gång legat där (och alla vansinnigt goda bullar och kakor jag tryckt in i flabben under årens lopp) så magen dallrar lite och med ett stort leende säga "Godmorgon, nu ser vi till att göra denna dagen helt fantastisk också! Var glad och lycklig, alltid retar det någon!"

Kram,

Lotte