Varför ska det vara så svårt att må bra? 

Ibland kan jag känna det som att mitt eget huvud lurar mig. Jag lever och mår bra, ser positivt på saker och ting, hanterar vardagen på ett bra sätt, försöker ge mig på nya utmaningar i den mån jag tror att jag klarar av och så vidare. Sedan ibland från ingenstans kommer en käftsmäll och jag dras med ned. Det kan vara utan någon som helst förvarning, eller så kan kroppen ha försökt berätta för mig. Men oavsett vilket, så blir utgången alltid densamma. Ett stort hål i magen, en ensamhet som fyller mig från topp till tå och ibland en fysisk smärta som kombinerad med den psykiska totalt kör över mig.

   Det var ett bra tag sedan det var illa, så pass illa att det påverkade vardagen som sig. Mediciner har inte behövts på något år, och min stressnivå har sjunkit jättemycket. Jag känner att jag fortfarande är ganska bunden av rutiner och att jag gärna vill ha ordning runtomkring mig, annars kan ångesten komma krypande. Men till skillnad från tidigare kan jag oftast "prata med mig själv" och inse att det inte gör något om det är lite kaos. Lite ludd i hjärnan gör mig inte till en sämre människa. Och jag tror att genom att öppet kunna säga att vissa dagar är det dåligt med mig, jag kanske inte verkar så glad, kanske verkar lite konstig, är låg och jag har ingen aning om varför - genom att berätta det så ökar möjligheten till förståelse. Kanske inte förståelse till varför det är så, men förståelse för att det är så.

   Ibland kan jag ta mig ur den väldigt tunga bubblan, och ibland är det lönlöst. Och det är okej. För nu är jag inte längre totalt fast i den. Nu har jag redskapen att ta mig ur dess kärna åtminstone, och bara det är en stor seger.  Även om vissa dagar är tunga, så har jag insett att det viktigaste jag kan göra är att bara tuta på. I lugn takt dock, men framåt går det. 

Faktum är att jag börjat unna mig att komma bort från tryggheten ibland. Missförstå mig inte, utan tryggheten hade jag inte överlevt. Men att börja göra nya saker, testa mig fram, träffa nya människor, ge mig nya utmaningar, det i sig är en sådan otrolig framgång för mig. Och jag finner energi och lugn i att känna att jag faktiskt lever igen och klarar av mycket mer än jag tidigare gjort. Så även om de djupa dalarna finns där, mer eller mindre tydliga, så har jag gett mig fanken på att fortsätta klättra uppåt och ha bergstopparna som mål. Så varför ska det vara så svårt att må bra? Det är det nog inte, jag tror bara att man måste acceptera att man emellanåt också får lov att må dåligt. Det finns inget fel i det, ingen skam, inga konstigheter. Och sedan vänder vinden, och då är man mer än redo att sitta under sin korkek och lukta på blommorna igen.

Apropå blommor, försök hänga med på mina grymma associationer här nu:

Häromdagen köpte jag ett nytt sköljmedel som luktade tokgott av en "sommaräng" i affären. Vägen dit var dock lång, för det tog sin lilla tid. Där var nog en handfull kunder som tittade mycket länge och mycket konstigt på mig, och en och annan anställd i affären likaså. Ja, jag är en sådan där jobbig kund som ska skruva av så många olika korkar jag bara kan för att lukta mig fram till den absolut godaste doften som mina rentvättade trosor ska ha. Jojomensan, bara det bästa är gott nog åt fiffi!

   Och när vi ändå är inne på ungefär den breddgraden, så ska jag få be att berätta att jag har sådan vansinnig träningsvärk i min rumpa! För att vara en så pass otränad Lotte som jag är, så är jag otroligt stolt över att regelbundet masa mig ner till gymmet för lite självtortyr. Det är ju knappast någon gigantikus-träning som pågår om jag säger så, men åtminstone fyra gånger i veckan så blir det en timme på träningscykeln och 30-60 minuter på lite olika tortyrmaskiner. (Visste du förresten att det finns något som heter armmuskler? För jag har då aldrig vetat om det tidigare.) Men nu värker regelbundet delar av min kropp som jag inte ens visste fanns där. Sedan att den främsta anledningen till att jag går ner dit för att svettas är att de visar "Våra värsta år" på teven, behöver vi inte prata högt om. 

   Något som däremot är värt att prata om, och då också högt, är standupkomikern Jesper Rönndahl som vi tittade (lyssnade) på i helgen. Helt vansinnigt rolig show, helt i min smak. Det flöt på och hela han utstrålade glädje och bus. Hans show kan jag verkligen rekommendera och du kommer komma hem med glädjebubblor i magen och träningsvärk i skrattmusklerna, win-win. Att under 1,5 timme totalt kunna släppa på den mask man i viss mån sätter upp var så befriande. Och från publiken hördes allt från tokgarvande till konstiga snortande ljud, från skrik till mer lugna instämmande smackningar, från stora hästflabbar till lite mer mungipsryck som tydde på att denne var road. Och så givetvis mitt subtila sälskratt.

Mer lycka åt folket!

Kram, 

Lotte

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu sören skiner solen äntligen igen och till och med jag har vaknat till liv! Eller ja, nja...ska man nu vara helt ärlig så kan jag väl omformulera mig till att säga att: 1: Vinterpälsen är härmed avrakad! För er som inte haft äran att få en gl...

Nu satan känner jag hur hela jag är på gång, ända uppifrån huvudet och ner till högra lilltån. Ja, faktiskt ner till vänstran också när jag känner efter lite mer noggrant!   Jag är så ofattbart glad och är på en plats i livet där jag nästan vill ...

Jomen visst, så är det. Ju. Nytt år - nya möjligheter. Visserligen skulle man ju kunna ta saken ett steg längre och se varenda enskild dag som en dag med oändliga möjligheter. Jag har nämnt det tidigare, att jag fått känslan av att många människor ...

Och så var det den här känslan man får när man tittar ner och inte kan se sina fötter för att där hänger ett par avlånga, ej livsdugliga, slokande, ledsna taxöron ivägen.    ...Vad fan hände där liksom? Var kom ni ifrån? Så vansinnigt oförskämt att...

Jag är i nuläget osäker på om jag kan räknas som oförskämt pigg och vaken, eller om de tre kopparna kaffe som på löpande band sveptes strax efter klockan sju spelar in i de eventuellt falska pigghetskänslorna. Vem vet. Hur som helst så har jag i skri...