Jomen visst, så är det. Ju.

Nytt år - nya möjligheter. Visserligen skulle man ju kunna ta saken ett steg längre och se varenda enskild dag som en dag med oändliga möjligheter. Jag har nämnt det tidigare, att jag fått känslan av att många människor lever lite så, vad ska man kalla det? Uppvaknat? I många fall tycks det komma av att någon varit med om en stor händelse, bra eller dålig. Men något har liksom skett och bidragit till att denne "fått upp ögonen" så att säga, och då har bestämt sig för att leva livet på ett annorlunda vis mot hur man gjort tidigare. Ett bättre liv, mer meningsfullt och kanske rentav nödvändigt? Jag ska erkänna att jag ibland har skrattat lite för mig själv när jag stött på vissa människor som tydligt har ändrats i sitt sätt. Från att ha verkat bete sig och mått som personen allt som oftast har gjort, så plötsligt från ingenstans har det blivit en stor förändring. Ibland så pass stor att det nästan blivit lite komiskt. Jag tror att det är det som jag främst reagerat på, att plötsligt är det "så stort det här med världen", som en person en dag sa till mig. 

- Förlåt?

"Ja, men vi måste se världen för vad den är, en fantastisk plats som vi ska ta hand om på bästa sätt. Och vår tid är dessutom så kort här på jorden att vi inte bör slösa bort våra dagar på att sitta på soffan och ha handen i godispåsen."

- Alltså, jag stoppar dig redan här med att säga att choklad är livsviktigt. Mycket kan jag hålla med dig om, men fortsätter du prata illa om choklad är konversationen över här och nu.

Nej, skämt åsido. Naturligtvis ÄR det en viktig fråga det här med hur vi tar hand om vår planet, och att tiden sakta men säkert rinner ut gällande hur vi ska kunna stoppa föroreningar eller åtminstone minska utsläpp. Borde vi inte alla i alla fall kunna sopsortera? 

Och för vår egen psykiska hälsas skull, så nej, att sitta för mycket på soffan är säkerligen inte det bästa vi kan göra. Och bidra till samhället efter bästa förmåga är naturligtvis något man ska sträva efter. 

Det är bara det att det blir lite smått komiskt, när den här övergången till "en ny och bättre människa" kommer så plötsligt. Men samtidigt säger jag bara good for you. Kanske ligger där någon form av avundsjuka bakom skrattet jag sväljer. För egentligen, vem vill inte vakna upp på morgonen och spontant känna hur kroppens fylls av en styrka och energi så stark att dagen startas med ett stort leende? Med en total övertygelse om att där inte finns några hinder framöver som inte går att övervinna, att mindre bra saker som sker kanske trots allt lär en någonting och framöver kan man hantera dem på ett bättre sätt. 

Kanske är det även dags för mig att få ett sådant här så kallat uppvaknande? Går det månne att frambringa själv, utan att någon speciell händelse måste inträffa? Är det så att jag helt enkelt skulle försöka kämpa för att varje morgon ge mig själv en sorts peptalk, för att starta dagarna på bästa sätt med en positiv energi och en känsla av ostoppbarhet? 

Det har under årens lopp gått mycket upp och ner för mig, dels på grund av min depression som tyvärr alltid kommer ligga där under ytan och guppa, och dels för att det ju är så livet fungerar - du möter olika människor och är med om olika händelser som i sin tur påverkar dig på olika sätt. Det jag dock äntligen har börjat lära mig, som har varit en av mina största demoner hittills i livet, är att man ÄR starkare än vad man tror. Trots att du kanske fullkomligt håller på att drunkna, så kämpa på. 

Är jag mitt inne i "mitt uppvaknande" nu? Är det kanske så att jag själv bara inte inser det? För nog tusan startas de flesta dagarna numera med en känsla av ro i kroppen. Och sakta men säkert har jag börjat känna av en styrka inombords, en sorts kämparanda som hjälper till att pusha mig förbi en del av hinderna som jag själv satt upp.

Jag tror helt ärligt att tack vare människorna i min närmsta krets så har jag åter börjat få stöd, pepp och en och annan spark på rumpan när det behövs. Det i kombination med att jag mår sådär awesome mest hela tiden nu, ger en sjuhelsikes styrka. Och vilja. 

Och imorgon kommer de två minimonsterna äntligen hem igen, och jag kan säga att hjärtat fylls till bristningsgränsen av kärlek bara av tanken. Fantastiska är de, de där fisande, godhjärtande busbarnen. 

Med det sagt ska jag studsa bort mot kaffekokaren nu. Apropå kärlek.

Underbara 2019. Detta kommer bli så jäkla bra!

Nya. 

Möjligheter.

Kram, 

Lotte