Alla inlägg under januari 2018

Av Lotte - 27 januari 2018 21:00

Så där då, 14:e försöket gillt för att tillaga en satans fiskgratäng. Och jo, jag ÄR bitter!


Först och främst vill jag mycket diskret påpeka att en storhandling på Willys inte alltid är "bara en storhandling". Jag har världens goaste barn, det är jag den första (och enda?) att skriva under på. MEN - när man väl har tryckt in minimonsterna i bilen och de sitter där glatt ovetandes om vad som komma skall, och den brutala sanningen sedan går upp: Vi är på väg mot Willys för att handla "några grejer"..... Vi snackar kaos, skrik, hårslitande, fradga som tuggas och stänker ner fönsterrutorna, blåtiror på grund av alla fäktande armar och inte minst två par ögon svarta som natten där bak. Nämnde jag att barnens favoritsysselsättning inte är att handla på Willys?


   Jodå, när vi väl tagit oss förbi det där första "Låt oss berätta vad som komma skall-stadiet" och glatt närmar oss parkeringen redo för att påbörja den härliga rundan, då börjar nästa bekymmer. VEM i Guds namn ska få trycka in myntet i kundvagnen? Ja alltså, det är svårt att föreställa sig att länder ligger i krig med varandra på grund av alla tramsiga anledningar. Jag menar; olika seenden på religion, politik, maktbegär, jakten efter pengar...vad är det för trams? Spara granaterna och era vapen till de stunder då de faktiskt behövs. Tills kampen om vem som ska få trycka in myntet i kundvagnen ska påbörjas, till exempel.

   Hursomhelst, väl inne i butiken (jodå, vi kom in) så blev det lite rally i gångarna i vanlig ordning för att barnen skulle turas om att köra vagnen. Denna gången gick det riktigt smärtfritt. Kanske ett eller två tillfällen då det blev lite sura miner från andra kunder, men annars blev det bara några påkörda hälar, lite armbågar in i några stackars pensionärer och lite frukt som vällts ner som fick sätta livet till under vagnens hjul. En riktigt lugn runda alltså. Sedan när exakt 7 minuter och 38 sekunder gått (men jag är osäker, jag menar vem räknar?) så insåg nog barnen att "Nej, affären har fortfarande inte förvandlats till en leksaksaffär eller ett lekland. Och då är det ju inte roligt? Nej.


 Men eftersom jag lyckligtvis föddes med en ängels tålamod så gick jag bara lugnt fram till mina två, små underbaringar, gav dem vars en öm kyss på pannan och berättade i lugn och fin ton att "Om ni inte skärper er eller åtminstone håller klaffen så blir det en runda på Bauhaus också!" Såja, då fortsätter vi väl vår lilla mysrunda och börjar leta upp resterande som står på inköpslistan.

   Fisk. Vi äter alldeles för lite fisk i familjen. Lax är nyttigt, det är gott, man kan ha det i en massa olika, mumsiga recept. Lax är också svindyrt. Fuck lax. Nu kör vi på torsk!

   Efter att ha dissat det billigaste skrapet som på något sätt med mycket fantasi skulle kunna tänkas passera som torsk, så blev det ganska, men inte orimligt dyra torskfiléer. Yes! Fiskgratäng ska det bli, med god räk- och dillsås. Boojah! När detta glatt berättades för de härliga minimonsterna som fram tills nu faktiskt lyckats fortsätta handlingen med inte-alltför-sura-gnällfisblickar, så brast det totalt. Med stora leenden berättade de hur gott det skulle bli och hur jag var världens bästa mamma som tänker på att deras små kroppar behöver alla nyttigheter som denna halvdyra torsk kan förse dem med. Eller inte. Om de var småsura innan så kan jag lova att det vid denna tidpunkten kom rök från deras öron.


   Och så slutligen, efter en härlig eftermiddag på Willys, begav vi oss hemåt med fullt bagage, förhoppningar om en god middag och de mest påklistrade leenden som man möjligtvis kan tänka sig. 

   In i lägenheten, packa upp alla varor och sedan direkt packa upp torskfiléerna som var frysta för att lägga dem på upptining. Under tiden dessa ljuvliga icke-längre-simmande slafsor skulle tina, fixade jag lite här hemma. Lite städande, undanplockande, dammsugande - ja, lite nödvändigt ont liksom. Följt av en ljuvlig, avslappnande dusch. Lite samling av ny energi, en stund för mig själv, en möjlighet att intala mig själv att nästa gång vi ska handla på Willys kommer barnen säkert vara mer lugna och okej med det hela. Ha!

   En stund senare när jag inte längre behövde mitt påklistrade leende, utan faktiskt hade mitt vanliga, äkta smile, så var det väl dags att påbörja den där middagen. Magen började knorra och tanken på lite fiskgratäng gjorde mig på bra humör. Den är dessutom både lätt och rolig att tillaga. 


På diskbänken: Vårt fat med torskfiléer. Ingen fisk. Bara ett fat.

På soffan: Vår katt. Inga torskfiléer. Bara en tjock mage och någon som slickar sina tassar nöjt.



Men far åt pipsvängen!






Kram,

Lotte



Av Lotte - 22 januari 2018 17:59

Varför ska det vara så svårt att må bra? 

Ibland kan jag känna det som att mitt eget huvud lurar mig. Jag lever och mår bra, ser positivt på saker och ting, hanterar vardagen på ett bra sätt, försöker ge mig på nya utmaningar i den mån jag tror att jag klarar av och så vidare. Sedan ibland från ingenstans kommer en käftsmäll och jag dras med ned. Det kan vara utan någon som helst förvarning, eller så kan kroppen ha försökt berätta för mig. Men oavsett vilket, så blir utgången alltid densamma. Ett stort hål i magen, en ensamhet som fyller mig från topp till tå och ibland en fysisk smärta som kombinerad med den psykiska totalt kör över mig.

   Det var ett bra tag sedan det var illa, så pass illa att det påverkade vardagen som sig. Mediciner har inte behövts på något år, och min stressnivå har sjunkit jättemycket. Jag känner att jag fortfarande är ganska bunden av rutiner och att jag gärna vill ha ordning runtomkring mig, annars kan ångesten komma krypande. Men till skillnad från tidigare kan jag oftast "prata med mig själv" och inse att det inte gör något om det är lite kaos. Lite ludd i hjärnan gör mig inte till en sämre människa. Och jag tror att genom att öppet kunna säga att vissa dagar är det dåligt med mig, jag kanske inte verkar så glad, kanske verkar lite konstig, är låg och jag har ingen aning om varför - genom att berätta det så ökar möjligheten till förståelse. Kanske inte förståelse till varför det är så, men förståelse för att det är så.

   Ibland kan jag ta mig ur den väldigt tunga bubblan, och ibland är det lönlöst. Och det är okej. För nu är jag inte längre totalt fast i den. Nu har jag redskapen att ta mig ur dess kärna åtminstone, och bara det är en stor seger.  Även om vissa dagar är tunga, så har jag insett att det viktigaste jag kan göra är att bara tuta på. I lugn takt dock, men framåt går det. 


Faktum är att jag börjat unna mig att komma bort från tryggheten ibland. Missförstå mig inte, utan tryggheten hade jag inte överlevt. Men att börja göra nya saker, testa mig fram, träffa nya människor, ge mig nya utmaningar, det i sig är en sådan otrolig framgång för mig. Och jag finner energi och lugn i att känna att jag faktiskt lever igen och klarar av mycket mer än jag tidigare gjort. Så även om de djupa dalarna finns där, mer eller mindre tydliga, så har jag gett mig fanken på att fortsätta klättra uppåt och ha bergstopparna som mål. Så varför ska det vara så svårt att må bra? Det är det nog inte, jag tror bara att man måste acceptera att man emellanåt också får lov att må dåligt. Det finns inget fel i det, ingen skam, inga konstigheter. Och sedan vänder vinden, och då är man mer än redo att sitta under sin korkek och lukta på blommorna igen.


Apropå blommor, försök hänga med på mina grymma associationer här nu:


Häromdagen köpte jag ett nytt sköljmedel som luktade tokgott av en "sommaräng" i affären. Vägen dit var dock lång, för det tog sin lilla tid. Där var nog en handfull kunder som tittade mycket länge och mycket konstigt på mig, och en och annan anställd i affären likaså. Ja, jag är en sådan där jobbig kund som ska skruva av så många olika korkar jag bara kan för att lukta mig fram till den absolut godaste doften som mina rentvättade trosor ska ha. Jojomensan, bara det bästa är gott nog åt fiffi!

   Och när vi ändå är inne på ungefär den breddgraden, så ska jag få be att berätta att jag har sådan vansinnig träningsvärk i min rumpa! För att vara en så pass otränad Lotte som jag är, så är jag otroligt stolt över att regelbundet masa mig ner till gymmet för lite självtortyr. Det är ju knappast någon gigantikus-träning som pågår om jag säger så, men åtminstone fyra gånger i veckan så blir det en timme på träningscykeln och 30-60 minuter på lite olika tortyrmaskiner. (Visste du förresten att det finns något som heter armmuskler? För jag har då aldrig vetat om det tidigare.) Men nu värker regelbundet delar av min kropp som jag inte ens visste fanns där. Sedan att den främsta anledningen till att jag går ner dit för att svettas är att de visar "Våra värsta år" på teven, behöver vi inte prata högt om. 

   Något som däremot är värt att prata om, och då också högt, är standupkomikern Jesper Rönndahl som vi tittade (lyssnade) på i helgen. Helt vansinnigt rolig show, helt i min smak. Det flöt på och hela han utstrålade glädje och bus. Hans show kan jag verkligen rekommendera och du kommer komma hem med glädjebubblor i magen och träningsvärk i skrattmusklerna, win-win. Att under 1,5 timme totalt kunna släppa på den mask man i viss mån sätter upp var så befriande. Och från publiken hördes allt från tokgarvande till konstiga snortande ljud, från skrik till mer lugna instämmande smackningar, från stora hästflabbar till lite mer mungipsryck som tydde på att denne var road. Och så givetvis mitt subtila sälskratt.



 



Mer lycka åt folket!



Kram, 

Lotte

Av Lotte - 9 januari 2018 15:11

Jahaja.


Häromdagen fick jag en kraftig flashback. Jag togs tillbaks sisådär 15 år till en utbytesresa till Tyskland, som jag och några andra på skolan hade fått för oss att deltaga i. På utmärkt skoltyska gjorde vi oss fullt förstådda (!) och bodde hos våra olika värdfamiljer under en dryg veckas tid. Nu i efterhand kan jag minnas det som en rolig resa och en kul upplevelse. Där och då undrade jag mest om det verkligen var meningen att jag skulle spendera vareviga kväll på familjens hemmaplan, spelandes couronne med de fyra barnen. Men hey - jag vann ju! 

   Hursomhelst, fråga mig inte varför, men jag var grymt faccinerad av tyskarnas toalettpapper. Och det kom sig inte bättre än att jag rev av en bit papper varje gång jag gick på toa under veckan vi var där, och lade fint i min resväska för att spara. Tyskarna verkade ha en grej för att "Inget hushåll fick ha samma papper som det andra".      

   Dagtid åkte vi runt ganska mycket och besökte skolor, gick på aktiviteter och besökte olika städer. Och det i sin tur betydde att jag lyckades få med mig massa olika typer av papper. Woohoo! När vår vistelse var slut och det närmade sig hemresa igen, så fick jag för mig att stolt (oh yes) visa tre av mina medresenärer den fina samlingen toalettpapper jag hade smugglat med mig. Det jag fann mest härligt var att de olika papperna hade helt sjuka mönster och att de var olikfärgade. Att få sig själv att framstå som den största, nördigaste personen i hela Universum är inte en lätt sak att göra, skulle jag tro - men taadaa! Mina kompisar tittade på mig som jag vore en utomjording och jag kan än idag höra deras garvande, som aldrig tycktes ta slut. Men tji fick dem - jag behövde inte köpa toapapper på säkert ett halvår efter den resan haha.


Tillbaka till hur jag lyckades få det här minnet att ploppa upp. Efter ett besök hos min väninna häromdagen så kan det tänkas att jag...liksom...gjorde det igen. Ja okej, jag snodde med mig lite av hennes toapapper hem. Men till mitt försvar så var det helt fantastiskt gulligt! Det var inte möjligt att inte stjäla med mig ett litet prov. Helt säkert! Jag hade inget val! 


 

För andra gången i mitt liv (första gången var en endagsföreteelse) har jag satt min fot på ett gym. Jodå, jag är numera värsta Rambo-Schwarzenegger och du vill inte ha mig som ovän! Ett styck pass "Bodycombat" senare och jag är soffliggande på livstid. Jag är öm på ställen jag inte ens visste satt på denna kroppen, jag har bokstavligt talat insett att där finns delar på min kropp som jag inte visste om. Jag kan svära på att jag har samma symptom som en amputerad människa, som liksom kan "känna" den bortamputerade delen av sin kropp och uppleva smärtor i den. Hela jag och luften omkring mig gör ont och ömmar. 

   Passet var tokroligt, och jag kan verkligen tänka mig att fortsätta. Men först ska jag hoppa på några andra pass och ta en provomgång även på dem. Erbjuds det en gratis träningsvecka och man är lite smågirig, så jäklar ska det tränas!

   Om du, liksom jag, är en total novis gällande gymmet så vill jag gärna dela med mig av några tips som jag känner kan vara bra inför första besöket. (De lärde jag mig the hard way)


1: Om personen som håller i träningspasset påpekar att du ska försöka hålla en "låg tyngdpunkt" samtidigt som du göra vissa rörelser eller slag, så betyder detta INTE att du ska sätta dig ner på rumpan och vila. Ooops.


2: Det kan vara bra att hålla lite koll på folket runt omkring dig om det är så att ni ska träna sparkar och slag. (Om det inte råkar sig som så att personen bredvid dig förtjänar en spark i gumpen, stå då gärna nära)


3: Om du har långt hår, undvik att sätta upp detta i fläta. Att dela ut pisksnärtar är inte tvunget något som tas emot på ett bra sätt.


4: Har du fött fram två barn eller fler, vänta inte med toalettbesöket till efter träningen... I say no more.


5: Du kommer vara törstig, jag menar REJÄLT törstig. Lyssna inte på ledaren som säger att du hinner med en kort drickpaus. Det är en fälla! Drick INTE under några som helst omständigheter, för du kommer inte kunna nöja dig med en klunk. Hela vattenflaskan kommer du tämma, och sedan ser du ut som Michellingubben och det skvalpar om dig när du går. 


6: Efter träningspasset, när ledaren utan minsta ansträngning eller flås tackar för idag och meddelar hur duktiga ni har varit och att hon ser fram emot nästa veckas pass, morra då inte och spänn blicken i henne till svar. Bit istället ihop, samla dig, och nicka fint till svar innan du med glada hoppsasa-steg skuttar ut till omklädningsrummet.


7: Under inga som helst omständigheter får du glömma att kolla toalettpappret på gymmets toa, och givetvis bör ett exemplar tas med hem.


Lycka till!

Av Lotte - 1 januari 2018 18:58

Här sitter jag i en söndertvättad, urblekt t-shirt med gårdagens sminkrester under ögonen. Spegelbilden visar en mycket fräsch tvättbjörn ska jag få be att tillägga. Håret står inte åt alla håll, det bara står ut från mitt huvuds ena sida i en horisontell vinkel. Gissar att den nu gamla hårsprayen och en mysko sovställning har skapat denna undersköna frisyr... Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att vi firade nyår igår.



Nyår! Fem vuxna och två barn samlar på sig absolut allt de äger och har, packar ner detta i påsar, väskor och skottkärror för att slutligen lasta av allt hos en stackare som råkar vara den som är lycklig husägare. Ja, han kanske inte kände sig så lycklig när han såg allt vi plockat med oss (tror vi fick med oss allt utom toastolen), men vi andra var eld och lågor att slippa ha den härliga sammankomsten i våra egna lägenheter. Och som grädde på moset skulle vi alla sova över!


Att vara gastric bypassopererad och samtidigt fira nyår kan vara en prövning. Heter man Lotte och älskar mat är det definitivt en prövning, eftersom du som opererad inte kan äta så mycket innan din minimagsäck är full. Vi snackar förrätt, för vad vore nyår utan en delikat förstarätt? Ja, om man då inte heter Lotte och älskar mat, för då gör man sig själv ansvarig för just förrätten och ser till att fixa plockmat (för då får man massa smått och gott).
   Smygstarten bestod av baconlindade dadlar, fyllda och gratinerade champinjoner, små kycklingspett och tunnbrödsrullar med räkröra. Detta skulle förslagsvis sköljas ner med en god öl, och eftersom jag inte är den som säger emot i första taget så fick det bli så. Ibland är livet hårt!


När alla kvällens offer jämrade sig högljutt för att magarna var sprängfyllda av förrätt kom vi på den briljanta idén att även börja nalla av de stackars överblivna bitarna av kycklingspett mm som låg kvar på uppläggningsfaten. För inte kan man väl kasta något som var gott? Så påfyllning i magarna innan det var dags att duka bort spåren från "Det stora frosseriet". Jag har för mig att det var ungefär i denna stund jag sympatiserade med medeltidens konungar som lämnade middagsbordet för att...göra sig av med maten igen. För vid detta laget mådde jag ganska illa. Men, det var ju trots allt nyår och heter man Lotte och tycker om mat så är det värt lite tandagnisslan. (Visserligen kom ju konungarna tillbaka till bordet igen eftersom de gjort plats för mer mat, men vi avvaktade med detta. För tillfället)


Ungefär samtidigt som vi alla började må bättre och fick tillbaka vår naturliga ansiktsfärg hojtade värden att de grillade fläskytterfiléerna och de ugnsrostade grönsakerna och rotfrukterna var klara att serveras. Så ja. Heter man Lotte och tycker om mat kan ju detta tänkas vara en ny höjdpunkt på kvällen! Rumpan ner på stolen igen, servetten fint lagd i knäet, en tyst bön om att inte straffas för att jag skulle äta mat som förmodligen hade kunnat föda ett halvt land och så fram med nyslipad köttkniv och sylvass gaffel. Nyår round 2 skulle påbörjas. Likaså en ny öl.


Nu är det ju som så att om man heter Lotte och tycker mat är okej så tackar man ju inte nej till en kopp kaffe efter maten. Dessutom vore det väl ganska ohövligt kan jag tycka. Och eftersom det dessutom hade fixats både chokladpudding och vispad grädde, samt marängsviss med alla de 47 vanliga tillbehören så kände vi nog oss alla relativt nöjda efteråt. Detta firade vi med en promenad runt i byn, man måste ju tänka på figuren!


Klockan började till slut bli mycket, det nya året firades med Pommac av den finaste årgången samtidigt som raketer for åt alla de håll och färgade himlen i alla tänkbara färger. En vacker avslutning på det gångna året, och en fin start på det nya.


Väl tillbaka i huset började vi så småningom bädda och göra oss redo för att leta efter John Blund. MEN! Vad skådade våra ögon? Låg där inte en stor låda full med nougat som värden fått i present? Den skulle aldrig klara sig ensam hela natten, vi kände oss tvungna att göra slut på lidandet. Men heter man Lotte och inte är så förtjust i nougat och verkligen vid detta laget avskyr mat, så bäddar man istället ner sig mellan sina två guldklimpar till barn, pussar dem godnatt och ger dem en bamsekram, klappar sig själv om magen som växt onaturligt mycket och tackar vem eller vad som man än bör tacka för att nyår bara kommer en gång om året.

Gott nytt!



Kram,


Lotte



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards