Senaste inläggen

Av Lotte - Torsdag 24 jan 16:57

Jomen visst, så är det. Ju.

Nytt år - nya möjligheter. Visserligen skulle man ju kunna ta saken ett steg längre och se varenda enskild dag som en dag med oändliga möjligheter. Jag har nämnt det tidigare, att jag fått känslan av att många människor lever lite så, vad ska man kalla det? Uppvaknat? I många fall tycks det komma av att någon varit med om en stor händelse, bra eller dålig. Men något har liksom skett och bidragit till att denne "fått upp ögonen" så att säga, och då har bestämt sig för att leva livet på ett annorlunda vis mot hur man gjort tidigare. Ett bättre liv, mer meningsfullt och kanske rentav nödvändigt? Jag ska erkänna att jag ibland har skrattat lite för mig själv när jag stött på vissa människor som tydligt har ändrats i sitt sätt. Från att ha verkat bete sig och mått som personen allt som oftast har gjort, så plötsligt från ingenstans har det blivit en stor förändring. Ibland så pass stor att det nästan blivit lite komiskt. Jag tror att det är det som jag främst reagerat på, att plötsligt är det "så stort det här med världen", som en person en dag sa till mig. 


- Förlåt?


"Ja, men vi måste se världen för vad den är, en fantastisk plats som vi ska ta hand om på bästa sätt. Och vår tid är dessutom så kort här på jorden att vi inte bör slösa bort våra dagar på att sitta på soffan och ha handen i godispåsen."


- Alltså, jag stoppar dig redan här med att säga att choklad är livsviktigt. Mycket kan jag hålla med dig om, men fortsätter du prata illa om choklad är konversationen över här och nu.


Nej, skämt åsido. Naturligtvis ÄR det en viktig fråga det här med hur vi tar hand om vår planet, och att tiden sakta men säkert rinner ut gällande hur vi ska kunna stoppa föroreningar eller åtminstone minska utsläpp. Borde vi inte alla i alla fall kunna sopsortera? 

Och för vår egen psykiska hälsas skull, så nej, att sitta för mycket på soffan är säkerligen inte det bästa vi kan göra. Och bidra till samhället efter bästa förmåga är naturligtvis något man ska sträva efter. 


Det är bara det att det blir lite smått komiskt, när den här övergången till "en ny och bättre människa" kommer så plötsligt. Men samtidigt säger jag bara good for you. Kanske ligger där någon form av avundsjuka bakom skrattet jag sväljer. För egentligen, vem vill inte vakna upp på morgonen och spontant känna hur kroppens fylls av en styrka och energi så stark att dagen startas med ett stort leende? Med en total övertygelse om att där inte finns några hinder framöver som inte går att övervinna, att mindre bra saker som sker kanske trots allt lär en någonting och framöver kan man hantera dem på ett bättre sätt. 


Kanske är det även dags för mig att få ett sådant här så kallat uppvaknande? Går det månne att frambringa själv, utan att någon speciell händelse måste inträffa? Är det så att jag helt enkelt skulle försöka kämpa för att varje morgon ge mig själv en sorts peptalk, för att starta dagarna på bästa sätt med en positiv energi och en känsla av ostoppbarhet


Det har under årens lopp gått mycket upp och ner för mig, dels på grund av min depression som tyvärr alltid kommer ligga där under ytan och guppa, och dels för att det ju är så livet fungerar - du möter olika människor och är med om olika händelser som i sin tur påverkar dig på olika sätt. Det jag dock äntligen har börjat lära mig, som har varit en av mina största demoner hittills i livet, är att man ÄR starkare än vad man tror. Trots att du kanske fullkomligt håller på att drunkna, så kämpa på. 


Är jag mitt inne i "mitt uppvaknande" nu? Är det kanske så att jag själv bara inte inser det? För nog tusan startas de flesta dagarna numera med en känsla av ro i kroppen. Och sakta men säkert har jag börjat känna av en styrka inombords, en sorts kämparanda som hjälper till att pusha mig förbi en del av hinderna som jag själv satt upp.


Jag tror helt ärligt att tack vare människorna i min närmsta krets så har jag åter börjat få stöd, pepp och en och annan spark på rumpan när det behövs. Det i kombination med att jag mår sådär awesome mest hela tiden nu, ger en sjuhelsikes styrka. Och vilja. 



Och imorgon kommer de två minimonsterna äntligen hem igen, och jag kan säga att hjärtat fylls till bristningsgränsen av kärlek bara av tanken. Fantastiska är de, de där fisande, godhjärtande busbarnen. 


Med det sagt ska jag studsa bort mot kaffekokaren nu. Apropå kärlek.


Underbara 2019. Detta kommer bli så jäkla bra!




Nya. 

Möjligheter.



Kram, 


Lotte




ANNONS
Av Lotte - 4 november 2018 22:12

Och så var det den här känslan man får när man tittar ner och inte kan se sina fötter för att där hänger ett par avlånga, ej livsdugliga, slokande, ledsna taxöron ivägen.

   ...Vad fan hände där liksom? Var kom ni ifrån? Så vansinnigt oförskämt att först sitta högt uppe och briljera med de där typiska "look at us, we´re fabulous"-20-årings superfantastiska, klämvänliga tuttarna. Och så BAAAAM så står man där en dag, 32 bast i en röd, noppig morgonrock som man fick i julklapp av sin syster för ungefär 18 år sedan, håret är slitet och fjompar på alla håll och kanter och på fötterna har man de där morgonskorna som luktar som att de borde ha tvättats i alla fall EN gång efter att de inköptes då vid årsskiftet 2013/2014...



Fast, för att inte uppge helt fel information och skylla allt på brösten, så är det ju faktiskt så att de båda guldklimparna vilar rätt gött på degklumpen till mage jag också har. Bitter? Jag? Inte ens för en sekund!
   Jag bara undrar när jag råkade sätta mig på en fjärrkontroll och spola fram mitt liv och varför det har gått så förbaskat fort. En sak är i alla fall säker - jag kommer ÄGA att vara en gammal gumma som går omkring och bakar kakor och är sådär allmänt söt. Jag har ju redan påbörjat förvandlingen till en stor grad. Och då har jag inte ens nämnt att jag har börjat hitta en hel del gråa hårstrån på huvudet eller hur många rynkor som dyker upp i ansiktet bara jag ler lite eller ser pyttelite förvånad ut. Jisses Amalia. Tiden flyger fram. Tur att jag alltid har stenkoll på läget så jag inte ser förvånad ut så ofta...



Och så finns ju de där underbara minimonsterna i mitt liv också, kanske är det så att det är de två som på senare tid har fått mig att reflektera över hur fort åren går. (Det kan också vara så att de är anledningen till mina gråa hårstrån, jag vill bara lyfta fram den tanken) För det går inte att komma ifrån att de båda har växt på så många vis på sistone. Det gör mig så stolt, så det går inte ens att beskriva. Alltså, innan jag fick barn så hörde jag många föräldrar berätta om just den här "stolthetskänslan" de kände i olika situationer och när barnen var i olika åldrar. Och naturligtvis är det så att jag i många olika lägen har känt mig stolt över mina barn. Det kan vara allt ifrån när lillebror käkade massa sand från sandlådan och vann över de andra barnen som lekte där (jisses...sååå stolt den här mamman var då...eller inte) till när storasyrran efter att ha varit livrädd över att cykla utan stödhjul bara bestämde sig en dag för att testa och fixade det hela galant. Så stolt mamma och så lyckliga barn.

   För att inte tala om när vi hade världens största spindel klättrandes på väggen i köket för bara någon vecka sedan. Storasyster och mamma (jag då alltså) satt lugnt och stilla vid köksbordet och ropade glatt på lillebror för att fråga om han hade en liten stund över till att eventuellt ta bort den där spindeln. Naturligtvis hade jag och storasyster kunnat göra det själva, men vi....ehh....var upptagna. Jajaja. Okej då. Jag och storasyster stod bokstavligt talat på vars en köksstol och gallskrek på lillebror att han skulle komma in och ta världens kanske mest äckliga spindel NUUUUU innan vi höll på att svimma. Iskallt går lillebror in i köket, tittar på mig och tittar sedan på syrran. Tittar på mig igen med en blick som nog ganska rejält ifrågasatte min mentala status. Sedan en djup suck. Sedan räddar han allas våra liv när han med en styck servett avlägnar spindeln från Helvetet. Naturligtvis har varken jag eller storasyster slutat skrika under hela den här tiden, faktum är att det nog höll i sig ända tills den där spindeln varit nedspolad i toaletten i åtminstone en halv minut. Men då. Ja jisses vad coola vi var då. Vi hade ju såklart kunnat ta spindeln själva, men nu när lillebror ändå var i köket var det ju snällt att han erbjöd sig... Och ja, jag var vansinnigt lättad då. Och stolt!



Och nu...på senaste tiden...alltså känslan jag har i kroppen över hur duktiga de båda minimonsterna är, hur pass mycket ansvar de har börjat ta och hur självständiga de faktiskt är... Jag kan ju säga som så att hönsmamman i mig gråter över att mina bebisar inte längre behöver sin mamma på samma sätt som förut, utan de löser numera väldigt mycket själva. Och den andra delen mamma som jag består av, är så förbannat stolt över att de växer upp till sådana godhjärtade, snälla, generösa, goa, tetiga, ifrågasättande, ibland slita-mitt-hår-dryga, underbara minimonster.



Helt ofattbart att de för inte sååå lång tid sedan låg inne i min mage. I tryggheten. Nära. Och nu är de stora minimänniskor som sakta men säkert förbereder sig för allt vad livet har i åtanke för dem. Jag kan minnas när jag vid båda graviditeterna klappade på magen när den var stor och tyst lovade de båda monsterna där inne att alltid göra mitt bästa och finnas där för dem oavsett vad.



Så i det stora hela är det en awesome känsla att numera kika i spegeln, fjompa till degmagen som varje dag påminner mig om de två minimonsterna som en gång legat där (och alla vansinnigt goda bullar och kakor jag tryckt in i flabben under årens lopp) så magen dallrar lite och med ett stort leende säga "Godmorgon, nu ser vi till att göra denna dagen helt fantastisk också! Var glad och lycklig, alltid retar det någon!"





Kram,

Lotte



     





ANNONS
Av Lotte - 3 oktober 2018 09:06

Jag är i nuläget osäker på om jag kan räknas som oförskämt pigg och vaken, eller om de tre kopparna kaffe som på löpande band sveptes strax efter klockan sju spelar in i de eventuellt falska pigghetskänslorna. Vem vet. Hur som helst så har jag i skrivande stund aningen svårt att sitta still, och får emellanåt resa mig för att dansa lite jitterbugg, jaga spindlarna i taket med snabeldraken eller springa uppför trappan till ovanvåningen bara för att stå där uppe i hallen och inse att jag glömt vad jag skulle dit att göra i första taget. Så ja. En sådan där klassisk onsdag! Jag välkomnar dig med öppna armar och ett styck koffeindropp i armen.



Idag är det höst. Och då menar jag inte en sådan där klassisk "Jaha, nu verkar det visst som att sommaren faktiskt är förbi och vi får börja förbereda oss på att det blir kallare, mörkare och kanske kommer det en och annan regnskur." Nej nej. Idag är det höst! Jag menar full-on regnskur som ger känslan av att himlens alla vattenrör har gått sönder och varenda rörmokare har tagit sovmorgon. Jag menar höst som i att alla fina, gula gummistövlar inte räcker till, elementen inte går att skruva upp tillräckligt mycket, det finns inte tillräckligt många lastpallar med värmeljus på Ikea för att låta oss känna att det är mysigt, går inte tillräckligt många dåliga filmer på teve och få mig inte ens att börja snacka om all hostmedicin och nässpray som redan borde ha inhandlats. Hej hösten!



...Äsch, jag skojar bara. Hösten är AWESOME! Man burrar in sig i de allra finaste mjukiskläderna man har från Gekås i Ullared, och försök inte förneka att du har några sådana. Att erkänna att kläderna ligger i garderoben är första steget till att leva ett lyckligt höstliv. Sedan på med regnkläder och stövlar. Helst ska dessa ytterkläder INTE matcha. För bästa effekt skulle jag vilja rekommendera randiga, flerfärgade stövlar och kanske småprickiga regnkläder? Sedan börjar det roliga - att lokalisera den största, djupaste och mest fabulösa vattenpölen inom en rimlig sökradie! Glöm nu bara inte att denna höstaktivitet gör sig allra bäst på eftermiddagarna/kvällarna, kanske i samband med upphämtningen av eventuella barn från skolan? Är man fler som hoppar så blir det liksom lite större splash-floch-kladd, och det vill man ju ha! Jag vågar nog nästan gå så långt som att lova att alla inblandade kommer minnas hoppandet med ett stort leende en lång tid framåt. Störst vattenpöl vinner -börja leta!



Kära, underbara Lotte, huuur har din sommar varit? Du minns den där tiden för inte så länge sedan när det gick att ligga ute på solstolen i bikini och se sådär härligt solbrun ut och sörpla på en kall öl?
Jodå tackar som frågar, den här sommaren har varit helt magisk. Underbar sol och värme, så det blev många härliga stunder i solstolen där jag halvt om halvt råkade blotta mig för grannar och folk som passerat förbi. Jag känner att jag vill ta tillfället i akt och passa på att be om ursäkt om någon fått lite väl mycket valuta för pengarna så att säga, men ja, ibland behöver man lufta taxöronen. Tänk dig själv, en liten glad tax viftar oftast på öronen och skuttar glatt runt. Just sayin´.



Det blev minsann en spontanresa till Bulgarien också! Så himla roligt, underbart, fantastiskt och myspysigt så det finns inte. Hux flux så blev en idé och längtan efter en resa till verklighet. Det var så fantastiskt roligt att komma iväg med allt vad det innebar. God mat, god dricka, fantastiskt väder och mycket att titta på. Sedan att jag hade bästa sällskapet gjorde ju knappast saken sämre.    Man kom hem igen med ny energi, solbrun hy, nya härliga minnen och ny övervikt. Varför måste mat vara så förbaskat gott? Haha!


En massa härliga busdagar med barnen blev det också under lovet och allt som hör till. Strandmys, några leklandsbesök, vattenhinderbana, besök på inspelningen av "Sommarlovsmorgon", Tropikariet, bio, Skånes Djurpark, tivoli, badhus och massa mys på hemmaplan med lekar, spel, vattenkrig, bakning och matlagning och välförtjänt sitta-i-soffan-och-göra-precis-ingenting. En väldig blandning där det ibland gjordes massor och vissa dagar unnade vi oss att göra precis ingenting. Bara tryckte in massa glass i flabben. Ljuva, underbara sommar. Vi ses igen nästa år!



Snart ska det börja tittas efter recept på härliga höstgrytor och soppor tänkte jag. Man blir liksom lite småinspirerad när man sitter här i soffan med filtar uppdragna till hakan och de smått illaluktande morgonskorna på plats. Imorse blev det dessutom en långpromenad ute i regnrusket bland löven som börjat ändra färg till gul/rött, och även lite plockning av kastanjer så nu kan jag göra lite höstfint här inne. Känner lite i smyg att jag nog gjort mig förtjänt av ett varmt bad med MASSA bubblor och med tända ljus, kanske till och med läsning av en bra bok och så kör vi väl några koppar kaffe till va? Som tidigare nämnt, en sådan där klassisk onsdag! 



Kram på dig!

//Lotte


Av Lotte - 19 juni 2018 15:29

Nu är det sommarlov, vi har alla längtat!


"Sommarlov", ett ord som är så otroligt laddat av positivitet och förväntan.

Efter en längre tid med massa hårt arbete och intryckning av ny information i huvudet så kommer nu möjligheten att istället ta dagarna lite som de kommer, utan stress och press. Jag tänker spontant på strandbesök med massa solande, badande och grävande av gigantiska sandslott med snäckor och tång som pryder hustaken (kom igen nu vädret, var inte så satans envist), massa glassätande och kanske någon picknick i gräset med massa saft, bullar och annat gott. Kanske lite bräd- eller kortspel, eller varför inte krocket och kubb. Busande med kompisar och övernattningar där man viskar massa hemlisar som ingen annan får höra. Många härliga sovmorgnar och kanske till och med något besök på något roligt lekland?


...Ja, och barnen får säkert ett bra sommarlov de också   



På avslutningsdagen i skolan mötte jag upp de båda kidsen där de leende stod uppklädda och fina på skolgården på morgonkvisten. För en sekund kände jag hur mina steg blev längre och självsäkrare, jag kunde känna hur vinden tog tag i mitt hår och mitt leende blev bredare allt eftersom jag kom närmre.

   De båda minimänniskorna var glada att se mig, de hade saknat mig lika mycket som jag saknat dem! Supermorsan hade anlänt, the one and only, den bästaste av de bästa, den snygga, den coola....och längre hann jag inte tänka innan barnen glatt gastade om att det snart var dags för frukost i deras klassrum, så nu fick jag minsann skynda mig!


Jahopp...de var alltså glada för att de skulle käka frukost... Ridå ner.



Under en längre period har jag jobbat på en kloningsmaskin, för att ha möjligheten att kunna gå på båda barnens avslutningsfrukostar som skulle hållas samtidigt i respektive klassrum. Den här kloningsmaskinen heter Gunnar. Han tycker om långa skogspromenader och våfflor.

   Trots noga uträkningar, flertalet papper som var nedklottrade med diverse diagram och tidsscheman som hållts, så lyckades det inte bli någon kloning. (Jag tror kanske jag råkat ge Gunnar diabetes pga alla våfflor med sylt, men det talar vi inte högt om).


Efter samtal med de båda kidsen bestämde vi att i år skulle jag käka frukost med lillebror, så storasyrran dansade bort till sitt klassrum och jag och lillebror gick iväg till hans klassrum för att socialisera (kod för att snabbt som tusan hitta var de gömt kaffet).

   Hör och häpna och gissa mitt mycket diskreta ansiktsuttryck när vi 08.02 hittade två lediga platser och tittade oss omkring och insåg att där inte alls fanns någon frukost, utan istället var där framdukat några bär- och fruktpajer med vaniljsås. Ta det inte (helt) fel nu, det är naturligtvis snällt av klassföräldrarna att ha bakat och fixat en massa... MEN tanken på att skyffla in socker i flabben direkt på morgonkvisten lockade inte speciellt...så ja...jag ber om ursäkt att kaffetermosarna tömdes ganska så snabbt. Jag KAN ha haft något med det hela att göra.


Efter avslutningen mötte vi upp storasyrran som glatt berättade om de nybakta bullarna de hade fått serverat, som luktade sååååå gott. Och vi skulle bara veta hur mycket gott pålägg och skivade grönsaker som också fanns. Jag minns inte riktigt vad som hände efteråt, men båda barnen undrade oroligt varför mitt ena öga ryckte så konstigt och varför jag såg så sammanbiten ut...



Sommaren har redan startat på ett härligt vis och jag känner mig så glad och tacksam för att dagarna fylls av massa roligheter. Jag har fått några kommentarer på sistone gällande att jag verkar lite annolunda. Att jag har börjat göra saker jag inte tidigare gjort, vågar utmana mig själv lite mer och att jag verkar må bra och verkar gladare. Och ja, det stämmer nog alldeles utmärkt. Det känns härligt och befriande att vakna upp med positiva tankar och att fortfarande ha kvar dem när jag lägger mig på kvällen. Känns som sommaren har hur mycket härligheter som helst att bjuda på.   


Och skulle allt skita sig; det regnar konstant, det blir inga tomater på plantorna, alla i världen bråkar med mig, soffan börjar brinna, det finns ingen bra film på Netflix eller håret är konstant trassligt - ja, då lever jag gott med vetskapen att frysen åtminstone är fylld till bredden av glass.


Härliga sommar!


Kram,

Lotte

Av Lotte - 10 maj 2018 12:12

Föreställ dig min totala glädje, upprymdhet och nästan vansinnigt stora leende när jag igår kväll insåg att vi alla skulle kunna sova länge idag på morgonen! Alla är lediga idag och vi har inga måsten, inga ärenden att gå, bara göra det som faller oss in - när vi känner för det. Halleluja! Håll kvar den bilden i huvudet. Ser du mitt leende som går 14 varv runt huvudet och den nästan pittögda, skelande blicken som tyder på ett mindre sammanbrott? Bra! Det är glädje när det handlar om den här Persson-personen!


Föreställ dig nu istället hur morgonen faktiskt blev:
Klockan 06.43 vaknar jag nere på soffan av att tioåriga dottern står och skriker någon meter ifrån mig. Jag vaknar till och i sann Rambo-anda är jag på 0,7 sekunder inte bara uppe på fötterna, men också redo att med närmaste tillhygge (i detta fallet min ena, smått stinkande morgonsko) attackera eventuella inbrottstjuvar/mördare/Johovas Vittne-folk. Eftersom koffeinhalten i kroppen vid detta tillfälle var på minus 43% så tog det mig en stunds blinkande och rumpkliande innan jag vaknade till tillräckligt för att fråga dottern vad i hela friden som hade hänt.


Jorå såatte...då visade det sig minsann att hennes iPad som så fint låg på laddning på diskbänken mer eller mindre hade börjat gå iväg av sig själv. Vi kunde bokstavligt talat se den röra på sig utan att vi rörde vid den. Ska jag vara helt ärlig kunde jag nästan se hela diskmaskinen göra detsamma, och att golvplankorna i köket är kvar är för mig en gåta. Myrinvasion! Äckliga myror överallt i köket! (och att de krälade över hela hennes iPad skvallrade ju liiite om hur kletiga fingrar hon har när hon använder den.....huuuu).


Det är dock nu med stolthet i hjärtat, rak rygg och pigg blick jag ber att få meddela att jag från och med idag titulerar mig" Lotte Massmördaren Persson". *niger fint* Visitkort är beställa och ska skickas från tryckeriet i början på nästa vecka, så var inte orolig. Det kommer dimpa ner ett i brevlådan inom en snar framtid!
Myrdosorna står så fint utplacerade nu och har liksom redan hunnit bli en del av familjen. De gör inte så mycket väsen av sig, är inte så dyra i drift och kräver inte så mycket. Helt perfekt! Välkomna till familjen, hoppas ni kommer trivas!



Och i sann familjen Persson-anda har det införskaffats vars en kaka idag. Är man lediga och solen skiner så kan man väl få lyxa till det? Så alldeles strax blir det att ta med lite bröd till ankorna i parken, lite kakor till ankorna i familjen, packa ned en filt, termoskaffe och saft och göra parken osäker. Vi är redo. Är du redo för oss? Bam bam baaaaaaam!



Kram,
Lotte

Av Lotte - 17 april 2018 13:30

Det har varit många tankar och mycket känslor den senaste tiden. Mycket upp och mycket ner. Stora förändringar håller på att ske, det är ett faktum. Jag säger inte att det bara är lätt, men däremot väljer jag att göra mitt yttersta för att fokusera på att se framåt. Hitta ljuspunkterna som dagligen finns om jag bara väljer att se dem. De finns   



Vår i luften! För en tid sedan fick jag ett sådant där typiskt Lotte-ryck där finaste slitna gympadojorna och skönaste oversizehoodien åkte på, och så styrdes stegen mot trädårdslandet. Halvdassiga jordgubbsplantor tittade på mig med bedjande blickar, men jag stirrade bara tillbaka med no-mercy-blick, spände tygremsan jag hade runt pannan i ren Rambo-stil och gick bananas bland plantorna. Även lavendelbuskarna, vars skrik ekade över hela området, fick sätta livet till. Rent spontant känner jag att jag nog har en halvfärdig idé till en riktigt kass mörk komedi/skräckfilm om diverse blommor och plantor som blir slaktade. Kanske ska klura vidare på det här och tjäna mig en hacka. Ha ha ha.

   Funderingar gällande vad som ska planteras i år har påbörjats, men eftersom jag är väldigt sent ute blir det nog bara lite färdigköpta plantor. Tänkte ta hjälp av de två mini-monsterna, som för övrigt ääälskar att hjälpa sin mamma plantera, så kan de välja lite fina blommor och muttrandes bära hem dem från affären en vacker dag och hjälpa till att gräva och ha sig. Kommer bli så bra så! Har redan fyllt upp frysen med massa glass, så mutningen är ett faktum. Ett annat faktum är att jag utan minsta tvivel kommer hinna äta upp de där glassarna själv innan planteringen ens påbörjats, så får nog hasta ner till affären en dag och köpa fler...



En del roliga saker är inplanerade inför senare delen av våren och lite i sommar, känns jätteroligt att ha något att se fram emot. Håller, likt övriga Sverige, tummarna att det blir en fantastisk sommar med många grillmöjligheter och sol och värme så man kan mysa på stranden. Överväger också att hyra in en grävmaskin så man lite snyggt kan klassa ut alla andra som kör med små leksaksspadar när de sitter och bygger sina sandslott! Hur awesome hade inte det varit?


Annars blir det att ta sommaren som den kommer, försöka fokusera på att slappna av och ha det bra, unna mig att göra saker som får mig att må bra och skratta och förhoppningsvis kunna njuta i solstolen med en (14) kall öl. Längtar!


Fram tills sommarvärmen kommer blir det dock mer fokus på varma drycker. Så, utan närmare förklaring, ha det fint. Nu kaffe.



Kram,
Lotte

Av Lotte - 9 februari 2018 10:12

Är det bara jag som kan se det komiska i att cykla ner och handla lite på Ica, gå förbi mejerihyllan och hitta barnyoghurt i små färgglada förpackningar till ett bra pris, handla hem dessa med tanken att "Så får barnen något litet gott att mumsa på till frukosten imorgon", och under hela denna tankebanan innerst inne veta att sekunden jag kommer hem så kommer hälften av yoghurtarna ätas upp av mig själv? And the best mom award goes to...


Till mitt försvar så var där faktiskt en skrattande apa som stirrade på mig, och vem kan motstå det? Liksom.


     


Veckan som har gått har varit allt annat än rolig. Familjens 13-åriga katt blev allvarligt sjuk och till slut fanns det inget att göra för henne, annat än avlivning. Fullständigt avskyr det ordet, jag fylls av en sådan ofantlig skam eftersom sanningen är att det trots allt i slutändan var mitt beslut att avsluta hennes liv. Ja ja, hon var svårt sjuk, hon var gammal, eventuella operationer hade inte garanterat någon form av tillfriskning. Hon var också det närmaste en familjemedlem ett husdjur kan komma, och jag var den som valde att inte kämpa för hennes liv. Känner jag mig som den största skitstöveln i världen stundvis? Lite smått, va?

   Men nu är det som det är, och även om den klichéartade frasen "Nu slipper hon lida" är ytterliggare en grej jag avskyr att höra, så gör den inte saken mindre sann. Vår kattbästis hade ont, nu har hon inte ont längre. Och säga vad man vill, men den gamla damen hade ett sätt och en personlighet som vi förhoppningsvis kommer minnas länge och ha med oss. 

   Barnen är ledsna och tar emellanåt upp att de saknar vår lilla pälsboll. Främst kvällarna var deras stund tillsammans, för det var då katten hoppade upp och lade sig vid någon av dem tills de somnade. Bästa platsen var (givetvis) på bröstet, och hade barnen tur vände hon häcken till så de fick äran att titta rakt in i......ja.... hela natten haha. 


Du är saknad, fina Heidi.




Trots snön och kylan som emellanåt smyger sig på, så börjar jag lite smått drömma om den härliga våren som komma skall. En weekendresa till Prag är nu bokad med sambon i vår, och det ska bli riktigt härligt att komma bort lite och insupa en annan kultur. Eller var det supa en annan öl? 


I sann Lotte-anda har jag börjat söka mig till Pinterest och letar nu för fullt efter saker att göra för att piffa upp i trädgården längre fram. (Vem försöker jag lura, jag sitter nästan dagligen och kollar Pinterest, så det är knappast något nytt)

   Det blev på tok för lite gjutning med finbetong förra året tycker jag, så lite mer sådana projekt kommer det definitivt bli. Och så längtar jag efter att börja pula lite och plantera i krukorna där ute, fixa till trädgårdslandet och göra lite skoj med stubben som står och ser trist ut mitt i gräsmattan.

   Men först har jag några syprojekt på gång! Så har du några lakan, påslakan eller tyger du vill bli av med så tas det tacksamt emot. Jag har ju verkligen inte någon talang för att sy, men roligt är det, och skam den som ger sig! 


Where there's a will there's a way.

 

Kram, 

Lotte

Av Lotte - 27 januari 2018 21:00

Så där då, 14:e försöket gillt för att tillaga en satans fiskgratäng. Och jo, jag ÄR bitter!


Först och främst vill jag mycket diskret påpeka att en storhandling på Willys inte alltid är "bara en storhandling". Jag har världens goaste barn, det är jag den första (och enda?) att skriva under på. MEN - när man väl har tryckt in minimonsterna i bilen och de sitter där glatt ovetandes om vad som komma skall, och den brutala sanningen sedan går upp: Vi är på väg mot Willys för att handla "några grejer"..... Vi snackar kaos, skrik, hårslitande, fradga som tuggas och stänker ner fönsterrutorna, blåtiror på grund av alla fäktande armar och inte minst två par ögon svarta som natten där bak. Nämnde jag att barnens favoritsysselsättning inte är att handla på Willys?


   Jodå, när vi väl tagit oss förbi det där första "Låt oss berätta vad som komma skall-stadiet" och glatt närmar oss parkeringen redo för att påbörja den härliga rundan, då börjar nästa bekymmer. VEM i Guds namn ska få trycka in myntet i kundvagnen? Ja alltså, det är svårt att föreställa sig att länder ligger i krig med varandra på grund av alla tramsiga anledningar. Jag menar; olika seenden på religion, politik, maktbegär, jakten efter pengar...vad är det för trams? Spara granaterna och era vapen till de stunder då de faktiskt behövs. Tills kampen om vem som ska få trycka in myntet i kundvagnen ska påbörjas, till exempel.

   Hursomhelst, väl inne i butiken (jodå, vi kom in) så blev det lite rally i gångarna i vanlig ordning för att barnen skulle turas om att köra vagnen. Denna gången gick det riktigt smärtfritt. Kanske ett eller två tillfällen då det blev lite sura miner från andra kunder, men annars blev det bara några påkörda hälar, lite armbågar in i några stackars pensionärer och lite frukt som vällts ner som fick sätta livet till under vagnens hjul. En riktigt lugn runda alltså. Sedan när exakt 7 minuter och 38 sekunder gått (men jag är osäker, jag menar vem räknar?) så insåg nog barnen att "Nej, affären har fortfarande inte förvandlats till en leksaksaffär eller ett lekland. Och då är det ju inte roligt? Nej.


 Men eftersom jag lyckligtvis föddes med en ängels tålamod så gick jag bara lugnt fram till mina två, små underbaringar, gav dem vars en öm kyss på pannan och berättade i lugn och fin ton att "Om ni inte skärper er eller åtminstone håller klaffen så blir det en runda på Bauhaus också!" Såja, då fortsätter vi väl vår lilla mysrunda och börjar leta upp resterande som står på inköpslistan.

   Fisk. Vi äter alldeles för lite fisk i familjen. Lax är nyttigt, det är gott, man kan ha det i en massa olika, mumsiga recept. Lax är också svindyrt. Fuck lax. Nu kör vi på torsk!

   Efter att ha dissat det billigaste skrapet som på något sätt med mycket fantasi skulle kunna tänkas passera som torsk, så blev det ganska, men inte orimligt dyra torskfiléer. Yes! Fiskgratäng ska det bli, med god räk- och dillsås. Boojah! När detta glatt berättades för de härliga minimonsterna som fram tills nu faktiskt lyckats fortsätta handlingen med inte-alltför-sura-gnällfisblickar, så brast det totalt. Med stora leenden berättade de hur gott det skulle bli och hur jag var världens bästa mamma som tänker på att deras små kroppar behöver alla nyttigheter som denna halvdyra torsk kan förse dem med. Eller inte. Om de var småsura innan så kan jag lova att det vid denna tidpunkten kom rök från deras öron.


   Och så slutligen, efter en härlig eftermiddag på Willys, begav vi oss hemåt med fullt bagage, förhoppningar om en god middag och de mest påklistrade leenden som man möjligtvis kan tänka sig. 

   In i lägenheten, packa upp alla varor och sedan direkt packa upp torskfiléerna som var frysta för att lägga dem på upptining. Under tiden dessa ljuvliga icke-längre-simmande slafsor skulle tina, fixade jag lite här hemma. Lite städande, undanplockande, dammsugande - ja, lite nödvändigt ont liksom. Följt av en ljuvlig, avslappnande dusch. Lite samling av ny energi, en stund för mig själv, en möjlighet att intala mig själv att nästa gång vi ska handla på Willys kommer barnen säkert vara mer lugna och okej med det hela. Ha!

   En stund senare när jag inte längre behövde mitt påklistrade leende, utan faktiskt hade mitt vanliga, äkta smile, så var det väl dags att påbörja den där middagen. Magen började knorra och tanken på lite fiskgratäng gjorde mig på bra humör. Den är dessutom både lätt och rolig att tillaga. 


På diskbänken: Vårt fat med torskfiléer. Ingen fisk. Bara ett fat.

På soffan: Vår katt. Inga torskfiléer. Bara en tjock mage och någon som slickar sina tassar nöjt.



Men far åt pipsvängen!






Kram,

Lotte



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ilotteshuvud med Blogkeen
Följ ilotteshuvud med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se