Nu sören skiner solen äntligen igen och till och med jag har vaknat till liv! Eller ja, nja...ska man nu vara helt ärlig så kan jag väl omformulera mig till att säga att:

1: Vinterpälsen är härmed avrakad! För er som inte haft äran att få en glimt av de här vackra spirorna på länge, så vill jag ta tillfället i akt och säga att jodå, under all päls fanns de hela tiden! Och inget sådant där "Bläää, usch, räligt". Även om vintern inte var alltför kall så behövs lite extra värme, så det så! (plus att det till mitt försvar är för jäkla tråkigt att raka benen och man hinner ju bara bli klar innan det växt ut igen). Men nu har jag kommit ur mitt vinteride-zombie-mode till viss del i alla fall!

2: De där stora blomkrukorna vi har på vars en sida av ytterdörren, ja de där med de fina planteringarna som sett hiskeligt döda och ledsna ut hela vintern... De blommar nu minsann! Det måste ju tyda på att våren verkligen är här och att mina gröna fingrar trots allt inte svikit mig? Antingen det eller så har jag lyckats hitta de mest överlevnadsglada blommorna i världshistorien. Lite Rambo-Schwarzenegger-kämparanda där minsann.

3. Håret är sådär långt, tovigt och charmigt slitet efter vintersäsongen. Ni vet sådär det bara kan bli när man intalar sig att "Äsch, schampo som schampo. Eldorados eller Ica basics egna märken fungerar preciiis lika bra som de andra, dyrare märkesschamposorterna."
Mina vänner. Kära vänner och bekanta. Låt mig berätta att nej. N-E-J. De fungerar inte lika bra. Det är inte värt det. Avbryt uppdraget, tänk om innan det är för sent. Rädda det hår som räddas kan. Och om du mot förmodan nu står där tårögd, hårt kramandes en Eldoradoschampoflaska och känner dig fullständigt villrådig nu i denna stund... Det finns en lösning. Man kan göra så men det är inte rätt. Men! Har du inte ännu hunnit raka av pälsen på benen, har du de senaste dagarna tänkt tanken men liksom inte riktigt än kommit till skott - använd då den där billigare flaskan schampo till benen! Jag lovar, du kommer känna dig renare, fräschare och faktiskt snäppet coolare tror jag. För håret lär stå rakt ut och bli helt fluffigt. (Tänk på att då också ha förberett garderoben med två storlekar för stora byxor, bara ett tips.)

Jaha, hur skulle man kunna sammanfatta den tiden som passerat sedan förra blogginlägget då? Vad finns det värt att ta upp förutom vårsol, vinterpäls och påskliljor med en sjuhelsikes kämparglöd?

Storstump har nyligen fyllt år och är numera 12. Alltså på riktigt, tolv år gammal.
     Jag minns en gång för många år sedan, långt innan jag själv fick barn. Jag satt i bilen med min pappa som började prata just om hur fort tiden går. Han sa några saker som dels fick mig att dra lite på smilbanden, för jag minns att jag tänkte att "Jösses vad han låter gammal nu", men någonting fick mig också att haja till. Jag tror det var för att jag faktiskt inte alls kunde relatera. Det han sa var helt främmande för mig, och jag undrade tyst om jag själv någon gång i framtiden skulle känna och tycka samma som han gjorde.

     Han sa att jag skulle passa på att njuta av livet. Ta tillvara på allt härligt, njuta av vad livet bjuder på. Se till att ha roligt och leva på ett sätt som gör mig glad och får mig att må bra. För sanningen är att livet relativt snabbt tutar förbi. När man är liten känns ett sommarlov näst intill oändligt. Dagarna är långa, och på avslutningsdagen i skolan känns det som att det långa sommarlovet man har framför sig ska pågå hur länge som helst. Dagar och åter dagar av vila, lek, solande och badande, ätande av glassar, myskvällar med filmtittande och allt man kan tänka sig.

Samma tidsintervall nu, cirka två månader är ju ingenting. Och det var just det han sa till mig - att jag skulle nog också bli varse när jag blev äldre, hur fort tiden faktiskt går. Jag kan i ärlighetens namn säga att inte förrän ganska nyligen fick jag en liten aha-upplevelse. Minnena från det här samtalet med min pappa bara forsade fram och jag förstod äntligen vad han menade.

När jag tittade på min stora tös som fyllde 12 år, som med ett stort leende kom hem från skolan och gav mig en sådan där typisk kram som bara hon kan ge...ja. Då plötsligt såg jag denna unga, inte-så-liten-längre tjej och undrade just var fanken all tid har tagit vägen. För inte så länge sedan satt jag med henne i famnen och gungade henne fram och tillbaka för att trösta när hon haft en mardröm på natten. Och inte för så länge sedan sprang vi runt i lägenheten och lekte kurragömma och hon gömde sig på det bästa stället någonsin - mitt framför kylskåpet (men hon blundade, så jag kunde ju såklart inte se henne). Och nu är hon en stor tös. Nu snackar vi stängd dörr till rummet, konstant musik på, snackar i telefon med kompisar och fnittrar och skrattar.

Tiden går verkligen otroligt fort, inget snack om saken. Den lille, rultiga pågen i familjen som inte för allt för länge sedan inte kunde sova utan minst 14 nappar bredvid sig i spjälsängen är nu 10,5 år. Den där yra killen med sitt charmiga leende, skojaren i familjen som vill alla så väl och alltid på något sätt lyckas snubbla, glömma matteboken i skolan, slarva bort sina fotbollsskor eller slarva bort husnyckeln som bokstavligt talat hänger i ett nyckelsnöre runt hans hals samtidigt som han går runt och letar efter den.

Ibland har jag svårt att hänga med, och det kan kännas lite jobbigt när jag tänker tillbaka på hur fort tiden fram tills nu har gått. Men på något sätt ekar pappas ord i mitt huvud då. Och istället för att bli vemodig så samlar jag kraft och energi och hoppar över till att leva i nuet, och njuta och vara lycklig. Jag antar att man ska lyssna på sina föräldrar, åtminstone vid några tillfällen hehe.

Men ibland, bara ibland, så har jag lite svårt att leva i nuet. Då vill jag gärna hoppa fram i tid. Inte så mycket, men lite på toppen. Sisådär...ja...vad ska jag dra till med? Ska vi säga drygt två månader fram i tid?

Jag säger inte att det är så, men det KAN vara så att jag och karlen min har skrivit på ett kontrakt och kommer flytta till hus! Woop woop! Känns helt fantastiskt roligt, och sanningen att säga så bubblar hela jag över av känslor just nu. Det har varit mycket flyttande genom åren, försök till att hitta rätt i livet och hitta den där platsen både fysiskt och psykiskt där jag mår bra och vill stanna. Nu. Här. Jag har hittat den. Utan tvekan.

Två familjer ska bli en. Sex personer ska sammanföras och hitta rutiner och sätt, det ska fixas och donas, skrattas och gråtas och jag ska ta mig tusan njuta av varenda sekund för de sekunderna betyder att vi är tillsammans och bygger upp fortsättningen av våra liv tillsammans. Att ha hittat denna fantastiska karlen gör mig så glad. Och att känna att varje dag är fylld av glädje, ömsesidig respekt, kärlek och tilltro, tålamod och bara känslan av att ha hittat rätt - det går inte riktigt att beskriva. För mig är det högsta vinsten att veta att jag har honom vid min sida och få bli en del av bonusbarnens liv, sådär på riktigt, ger världens lyckokänsla. Familjen Annorlunda, in the making.

Så se upp, Landskrona! Snart kommer vi!

Nu satan känner jag hur hela jag är på gång, ända uppifrån huvudet och ner till högra lilltån. Ja, faktiskt ner till vänstran också när jag känner efter lite mer noggrant!

Jag är så ofattbart glad och är på en plats i livet där jag nästan vill krama om Gunde Svan och nöjt instämma att "Ingenting är omöjligt". Fast nu känner ju inte jag Gunde Svan, och att bara gå fram och krama om främlingar sådär är kanske varken genomtänkt eller någon större hit. Fast å andra sidan, vad vet jag. Vi hade kanske haft en "special moment" där och då, och liksom format en vänskap utan dess like. Kanske hade vi klickat rejält och känt att den här andra personen är en sådan där utmärkt vän som man bara hittar ett fåtal av under hela livstiden. Vi hade kanske gått iväg, köpt vars en glass och grubblat över livet. Sparkat av oss skorna, satt oss på en trädgren och nöjda dinglat med fötterna samtidigt som vi tyst nynnat på en liten melodi. Funderat ut vilken tid på dygnet som det är bäst att hänga upp gardiner på. Och hur man egentligen ska ta på sig strumporna på enklast sätt för att de inte ska knöla sig? Sådana saker. Viktiga saker.

Nu är jag ju dock inte typen som kramar om främlingar, så jag får nog vara utan Gunde. Och när jag tänker efter är jag ju ganska höjdrädd också, så den där trädgrenen kan jag nog vara utan...

Men det här med att vara glad och lycklig... Jag vågar knappt skriva orden, jag är rädd för att jinxa framtiden. Men det är sant. Jag är liksom det. Sådär du vet. På riktigt. LYCKLIG.
Så mycket positiva saker har hänt i mitt liv under en tid nu, och de bidrar (ganska självklart) till att måendet är bra på fröken Lotte och att dagarna känns meningsfulla igen.

Jag har vågat ta tag i det här med jobbsökande, så nu kastar jag på vardaglig basis tacos omkring mig eftersom jag fått ett servitrisjobb på en mexikansk restaurang. Skönt att ha lite rutiner igen, även om jag morrar lite i smyg över att de faktiskt inte tvingar oss att ha sombreros på under jobbtid. Det hade ju varit störtfräckt om vi fått ha det!
Faktum är att jag inte riktigt kan förstå varför cheferna inte nappar på mina idéer, för månntro att jag kommer med helt awesome förslag och tankar emellanåt! Det liksom bara ploppar upp en idé efter en annan mest hela tiden. Cheferna lägger till med någon konstig snörpning av munnarna och något som nästan kan likna suckar när jag glatt berättar och förstärker orden med entusiastiska gester. De behöver nog bara vänja sig vid alla mina bra idéer! Snart har jag lyckats övertala dem till att låta deras mustascher växa ut och ha hattar. Snart snart! Jag undrar lite i smyg om de var vid sina sinnens fulla bruk när de valde att anställa mig haha.

Sedan kan det ju vara så att världens bästa storstadsbo har kommit in i mitt liv. *fnissar med lite röda kinder* Man skulle nästan kunna säga att jag är fullkomligt upp över öronen betuttad i denna fantastiska varelse. Och det säger jag också! Det faktumet att jag just nu sitter och skriver och har världens smile på läpparna bekräftar bara känslan än mer. Han är awesome! Sådär riktigt tok-mega-mysko-konstig-genuint-flummig. Helt perfekt! Jag kan liksom göra bort mig precis hur mycket som helst utan att han kan säga något, för han är minst lika knasig. Helt underbart bra!

Igår fyllde jag tant (25+) och då firade hela familjen Annorlunda mig, det var en så himla härlig känsla att vara samlade allihop. Värmde hjärtat. Det blev plättfrukost och en härlig stund i solstolen innan vi alla cyklade ner för att äta födelsedagslunch. Efteråt fick jag världens mest obehagliga tårta serverad hemma igen, av två fullkomligt strålande Perssonbarn.

Det kan ju vara så att jag hatar nyckelpigor mer än någonting annat på denna planet, och det kan ju också vara så att vissa visste detta och bestämde sig för att jäklas med mamma. Så ja, en styck nyckelpigstårta blev det till fika, fylld med KAFFEfyllning, så sjukt fräckt - och gott! Och så massa paketer på det! Ett helt FLAK med kaffe, och barnen hade köpt vars ett choklad till mig haha, och så nybakade kakor från bonuskidsens farmor och farfar. Bästa födelsedagen! Så mycket bus och kärlek, helt jäkla amazing!

Ser verkligen fram emot alla dagar som komma skall. Inte minst den stundande sommaren, det kommer bli awesome! Förhoppningsvis massa sol och bad och mysiga utflykter, lite trädgårdspulande, utflykter, bus med huliganerna...ehhh jag menar barnen, grillande och förhoppningsvis lite träning också. Måtte jag komma igång igen, för med tanke på all öl jag planerar att hinka i mig i sommar och kanske en och annan kaka (läs. 83 stycken) så kan det vara bra att ha kommit in i lite rutiner på den fronten känner jag. Och det är ju så vansinnigt kul när resultaten syns och man inte flåsar varje gång man ska upp för trappan. Jag tror det finns hopp även för en liten fläskesvål som mig!

And on that note...

...KAFFE!

Kram,
Lotte

Jomen visst, så är det. Ju.

Nytt år - nya möjligheter. Visserligen skulle man ju kunna ta saken ett steg längre och se varenda enskild dag som en dag med oändliga möjligheter. Jag har nämnt det tidigare, att jag fått känslan av att många människor lever lite så, vad ska man kalla det? Uppvaknat? I många fall tycks det komma av att någon varit med om en stor händelse, bra eller dålig. Men något har liksom skett och bidragit till att denne "fått upp ögonen" så att säga, och då har bestämt sig för att leva livet på ett annorlunda vis mot hur man gjort tidigare. Ett bättre liv, mer meningsfullt och kanske rentav nödvändigt? Jag ska erkänna att jag ibland har skrattat lite för mig själv när jag stött på vissa människor som tydligt har ändrats i sitt sätt. Från att ha verkat bete sig och mått som personen allt som oftast har gjort, så plötsligt från ingenstans har det blivit en stor förändring. Ibland så pass stor att det nästan blivit lite komiskt. Jag tror att det är det som jag främst reagerat på, att plötsligt är det "så stort det här med världen", som en person en dag sa till mig. 

- Förlåt?

"Ja, men vi måste se världen för vad den är, en fantastisk plats som vi ska ta hand om på bästa sätt. Och vår tid är dessutom så kort här på jorden att vi inte bör slösa bort våra dagar på att sitta på soffan och ha handen i godispåsen."

- Alltså, jag stoppar dig redan här med att säga att choklad är livsviktigt. Mycket kan jag hålla med dig om, men fortsätter du prata illa om choklad är konversationen över här och nu.

Nej, skämt åsido. Naturligtvis ÄR det en viktig fråga det här med hur vi tar hand om vår planet, och att tiden sakta men säkert rinner ut gällande hur vi ska kunna stoppa föroreningar eller åtminstone minska utsläpp. Borde vi inte alla i alla fall kunna sopsortera? 

Och för vår egen psykiska hälsas skull, så nej, att sitta för mycket på soffan är säkerligen inte det bästa vi kan göra. Och bidra till samhället efter bästa förmåga är naturligtvis något man ska sträva efter. 

Det är bara det att det blir lite smått komiskt, när den här övergången till "en ny och bättre människa" kommer så plötsligt. Men samtidigt säger jag bara good for you. Kanske ligger där någon form av avundsjuka bakom skrattet jag sväljer. För egentligen, vem vill inte vakna upp på morgonen och spontant känna hur kroppens fylls av en styrka och energi så stark att dagen startas med ett stort leende? Med en total övertygelse om att där inte finns några hinder framöver som inte går att övervinna, att mindre bra saker som sker kanske trots allt lär en någonting och framöver kan man hantera dem på ett bättre sätt. 

Kanske är det även dags för mig att få ett sådant här så kallat uppvaknande? Går det månne att frambringa själv, utan att någon speciell händelse måste inträffa? Är det så att jag helt enkelt skulle försöka kämpa för att varje morgon ge mig själv en sorts peptalk, för att starta dagarna på bästa sätt med en positiv energi och en känsla av ostoppbarhet? 

Det har under årens lopp gått mycket upp och ner för mig, dels på grund av min depression som tyvärr alltid kommer ligga där under ytan och guppa, och dels för att det ju är så livet fungerar - du möter olika människor och är med om olika händelser som i sin tur påverkar dig på olika sätt. Det jag dock äntligen har börjat lära mig, som har varit en av mina största demoner hittills i livet, är att man ÄR starkare än vad man tror. Trots att du kanske fullkomligt håller på att drunkna, så kämpa på. 

Är jag mitt inne i "mitt uppvaknande" nu? Är det kanske så att jag själv bara inte inser det? För nog tusan startas de flesta dagarna numera med en känsla av ro i kroppen. Och sakta men säkert har jag börjat känna av en styrka inombords, en sorts kämparanda som hjälper till att pusha mig förbi en del av hinderna som jag själv satt upp.

Jag tror helt ärligt att tack vare människorna i min närmsta krets så har jag åter börjat få stöd, pepp och en och annan spark på rumpan när det behövs. Det i kombination med att jag mår sådär awesome mest hela tiden nu, ger en sjuhelsikes styrka. Och vilja. 

Och imorgon kommer de två minimonsterna äntligen hem igen, och jag kan säga att hjärtat fylls till bristningsgränsen av kärlek bara av tanken. Fantastiska är de, de där fisande, godhjärtande busbarnen. 

Med det sagt ska jag studsa bort mot kaffekokaren nu. Apropå kärlek.

Underbara 2019. Detta kommer bli så jäkla bra!

Nya. 

Möjligheter.

Kram, 

Lotte

Och så var det den här känslan man får när man tittar ner och inte kan se sina fötter för att där hänger ett par avlånga, ej livsdugliga, slokande, ledsna taxöron ivägen.

   ...Vad fan hände där liksom? Var kom ni ifrån? Så vansinnigt oförskämt att först sitta högt uppe och briljera med de där typiska "look at us, we´re fabulous"-20-årings superfantastiska, klämvänliga tuttarna. Och så BAAAAM så står man där en dag, 32 bast i en röd, noppig morgonrock som man fick i julklapp av sin syster för ungefär 18 år sedan, håret är slitet och fjompar på alla håll och kanter och på fötterna har man de där morgonskorna som luktar som att de borde ha tvättats i alla fall EN gång efter att de inköptes då vid årsskiftet 2013/2014...

Fast, för att inte uppge helt fel information och skylla allt på brösten, så är det ju faktiskt så att de båda guldklimparna vilar rätt gött på degklumpen till mage jag också har. Bitter? Jag? Inte ens för en sekund!
   Jag bara undrar när jag råkade sätta mig på en fjärrkontroll och spola fram mitt liv och varför det har gått så förbaskat fort. En sak är i alla fall säker - jag kommer ÄGA att vara en gammal gumma som går omkring och bakar kakor och är sådär allmänt söt. Jag har ju redan påbörjat förvandlingen till en stor grad. Och då har jag inte ens nämnt att jag har börjat hitta en hel del gråa hårstrån på huvudet eller hur många rynkor som dyker upp i ansiktet bara jag ler lite eller ser pyttelite förvånad ut. Jisses Amalia. Tiden flyger fram. Tur att jag alltid har stenkoll på läget så jag inte ser förvånad ut så ofta...

Och så finns ju de där underbara minimonsterna i mitt liv också, kanske är det så att det är de två som på senare tid har fått mig att reflektera över hur fort åren går. (Det kan också vara så att de är anledningen till mina gråa hårstrån, jag vill bara lyfta fram den tanken) För det går inte att komma ifrån att de båda har växt på så många vis på sistone. Det gör mig så stolt, så det går inte ens att beskriva. Alltså, innan jag fick barn så hörde jag många föräldrar berätta om just den här "stolthetskänslan" de kände i olika situationer och när barnen var i olika åldrar. Och naturligtvis är det så att jag i många olika lägen har känt mig stolt över mina barn. Det kan vara allt ifrån när lillebror käkade massa sand från sandlådan och vann över de andra barnen som lekte där (jisses...sååå stolt den här mamman var då...eller inte) till när storasyrran efter att ha varit livrädd över att cykla utan stödhjul bara bestämde sig en dag för att testa och fixade det hela galant. Så stolt mamma och så lyckliga barn.

   För att inte tala om när vi hade världens största spindel klättrandes på väggen i köket för bara någon vecka sedan. Storasyster och mamma (jag då alltså) satt lugnt och stilla vid köksbordet och ropade glatt på lillebror för att fråga om han hade en liten stund över till att eventuellt ta bort den där spindeln. Naturligtvis hade jag och storasyster kunnat göra det själva, men vi....ehh....var upptagna. Jajaja. Okej då. Jag och storasyster stod bokstavligt talat på vars en köksstol och gallskrek på lillebror att han skulle komma in och ta världens kanske mest äckliga spindel NUUUUU innan vi höll på att svimma. Iskallt går lillebror in i köket, tittar på mig och tittar sedan på syrran. Tittar på mig igen med en blick som nog ganska rejält ifrågasatte min mentala status. Sedan en djup suck. Sedan räddar han allas våra liv när han med en styck servett avlägnar spindeln från Helvetet. Naturligtvis har varken jag eller storasyster slutat skrika under hela den här tiden, faktum är att det nog höll i sig ända tills den där spindeln varit nedspolad i toaletten i åtminstone en halv minut. Men då. Ja jisses vad coola vi var då. Vi hade ju såklart kunnat ta spindeln själva, men nu när lillebror ändå var i köket var det ju snällt att han erbjöd sig... Och ja, jag var vansinnigt lättad då. Och stolt!

Och nu...på senaste tiden...alltså känslan jag har i kroppen över hur duktiga de båda minimonsterna är, hur pass mycket ansvar de har börjat ta och hur självständiga de faktiskt är... Jag kan ju säga som så att hönsmamman i mig gråter över att mina bebisar inte längre behöver sin mamma på samma sätt som förut, utan de löser numera väldigt mycket själva. Och den andra delen mamma som jag består av, är så förbannat stolt över att de växer upp till sådana godhjärtade, snälla, generösa, goa, tetiga, ifrågasättande, ibland slita-mitt-hår-dryga, underbara minimonster.

Helt ofattbart att de för inte sååå lång tid sedan låg inne i min mage. I tryggheten. Nära. Och nu är de stora minimänniskor som sakta men säkert förbereder sig för allt vad livet har i åtanke för dem. Jag kan minnas när jag vid båda graviditeterna klappade på magen när den var stor och tyst lovade de båda monsterna där inne att alltid göra mitt bästa och finnas där för dem oavsett vad.

Så i det stora hela är det en awesome känsla att numera kika i spegeln, fjompa till degmagen som varje dag påminner mig om de två minimonsterna som en gång legat där (och alla vansinnigt goda bullar och kakor jag tryckt in i flabben under årens lopp) så magen dallrar lite och med ett stort leende säga "Godmorgon, nu ser vi till att göra denna dagen helt fantastisk också! Var glad och lycklig, alltid retar det någon!"

Kram,

Lotte

Jag är i nuläget osäker på om jag kan räknas som oförskämt pigg och vaken, eller om de tre kopparna kaffe som på löpande band sveptes strax efter klockan sju spelar in i de eventuellt falska pigghetskänslorna. Vem vet. Hur som helst så har jag i skrivande stund aningen svårt att sitta still, och får emellanåt resa mig för att dansa lite jitterbugg, jaga spindlarna i taket med snabeldraken eller springa uppför trappan till ovanvåningen bara för att stå där uppe i hallen och inse att jag glömt vad jag skulle dit att göra i första taget. Så ja. En sådan där klassisk onsdag! Jag välkomnar dig med öppna armar och ett styck koffeindropp i armen.

Idag är det höst. Och då menar jag inte en sådan där klassisk "Jaha, nu verkar det visst som att sommaren faktiskt är förbi och vi får börja förbereda oss på att det blir kallare, mörkare och kanske kommer det en och annan regnskur." Nej nej. Idag är det höst! Jag menar full-on regnskur som ger känslan av att himlens alla vattenrör har gått sönder och varenda rörmokare har tagit sovmorgon. Jag menar höst som i att alla fina, gula gummistövlar inte räcker till, elementen inte går att skruva upp tillräckligt mycket, det finns inte tillräckligt många lastpallar med värmeljus på Ikea för att låta oss känna att det är mysigt, går inte tillräckligt många dåliga filmer på teve och få mig inte ens att börja snacka om all hostmedicin och nässpray som redan borde ha inhandlats. Hej hösten!

...Äsch, jag skojar bara. Hösten är AWESOME! Man burrar in sig i de allra finaste mjukiskläderna man har från Gekås i Ullared, och försök inte förneka att du har några sådana. Att erkänna att kläderna ligger i garderoben är första steget till att leva ett lyckligt höstliv. Sedan på med regnkläder och stövlar. Helst ska dessa ytterkläder INTE matcha. För bästa effekt skulle jag vilja rekommendera randiga, flerfärgade stövlar och kanske småprickiga regnkläder? Sedan börjar det roliga - att lokalisera den största, djupaste och mest fabulösa vattenpölen inom en rimlig sökradie! Glöm nu bara inte att denna höstaktivitet gör sig allra bäst på eftermiddagarna/kvällarna, kanske i samband med upphämtningen av eventuella barn från skolan? Är man fler som hoppar så blir det liksom lite större splash-floch-kladd, och det vill man ju ha! Jag vågar nog nästan gå så långt som att lova att alla inblandade kommer minnas hoppandet med ett stort leende en lång tid framåt. Störst vattenpöl vinner -börja leta!

Kära, underbara Lotte, huuur har din sommar varit? Du minns den där tiden för inte så länge sedan när det gick att ligga ute på solstolen i bikini och se sådär härligt solbrun ut och sörpla på en kall öl?
Jodå tackar som frågar, den här sommaren har varit helt magisk. Underbar sol och värme, så det blev många härliga stunder i solstolen där jag halvt om halvt råkade blotta mig för grannar och folk som passerat förbi. Jag känner att jag vill ta tillfället i akt och passa på att be om ursäkt om någon fått lite väl mycket valuta för pengarna så att säga, men ja, ibland behöver man lufta taxöronen. Tänk dig själv, en liten glad tax viftar oftast på öronen och skuttar glatt runt. Just sayin´.

Det blev minsann en spontanresa till Bulgarien också! Så himla roligt, underbart, fantastiskt och myspysigt så det finns inte. Hux flux så blev en idé och längtan efter en resa till verklighet. Det var så fantastiskt roligt att komma iväg med allt vad det innebar. God mat, god dricka, fantastiskt väder och mycket att titta på. Sedan att jag hade bästa sällskapet gjorde ju knappast saken sämre.    Man kom hem igen med ny energi, solbrun hy, nya härliga minnen och ny övervikt. Varför måste mat vara så förbaskat gott? Haha!

En massa härliga busdagar med barnen blev det också under lovet och allt som hör till. Strandmys, några leklandsbesök, vattenhinderbana, besök på inspelningen av "Sommarlovsmorgon", Tropikariet, bio, Skånes Djurpark, tivoli, badhus och massa mys på hemmaplan med lekar, spel, vattenkrig, bakning och matlagning och välförtjänt sitta-i-soffan-och-göra-precis-ingenting. En väldig blandning där det ibland gjordes massor och vissa dagar unnade vi oss att göra precis ingenting. Bara tryckte in massa glass i flabben. Ljuva, underbara sommar. Vi ses igen nästa år!

Snart ska det börja tittas efter recept på härliga höstgrytor och soppor tänkte jag. Man blir liksom lite småinspirerad när man sitter här i soffan med filtar uppdragna till hakan och de smått illaluktande morgonskorna på plats. Imorse blev det dessutom en långpromenad ute i regnrusket bland löven som börjat ändra färg till gul/rött, och även lite plockning av kastanjer så nu kan jag göra lite höstfint här inne. Känner lite i smyg att jag nog gjort mig förtjänt av ett varmt bad med MASSA bubblor och med tända ljus, kanske till och med läsning av en bra bok och så kör vi väl några koppar kaffe till va? Som tidigare nämnt, en sådan där klassisk onsdag! 

Kram på dig!

//Lotte

Nu är det sommarlov, vi har alla längtat!

"Sommarlov", ett ord som är så otroligt laddat av positivitet och förväntan.

Efter en längre tid med massa hårt arbete och intryckning av ny information i huvudet så kommer nu möjligheten att istället ta dagarna lite som de kommer, utan stress och press. Jag tänker spontant på strandbesök med massa solande, badande och grävande av gigantiska sandslott med snäckor och tång som pryder hustaken (kom igen nu vädret, var inte så satans envist), massa glassätande och kanske någon picknick i gräset med massa saft, bullar och annat gott. Kanske lite bräd- eller kortspel, eller varför inte krocket och kubb. Busande med kompisar och övernattningar där man viskar massa hemlisar som ingen annan får höra. Många härliga sovmorgnar och kanske till och med något besök på något roligt lekland?

...Ja, och barnen får säkert ett bra sommarlov de också   

På avslutningsdagen i skolan mötte jag upp de båda kidsen där de leende stod uppklädda och fina på skolgården på morgonkvisten. För en sekund kände jag hur mina steg blev längre och självsäkrare, jag kunde känna hur vinden tog tag i mitt hår och mitt leende blev bredare allt eftersom jag kom närmre.

   De båda minimänniskorna var glada att se mig, de hade saknat mig lika mycket som jag saknat dem! Supermorsan hade anlänt, the one and only, den bästaste av de bästa, den snygga, den coola....och längre hann jag inte tänka innan barnen glatt gastade om att det snart var dags för frukost i deras klassrum, så nu fick jag minsann skynda mig!

Jahopp...de var alltså glada för att de skulle käka frukost... Ridå ner.

Under en längre period har jag jobbat på en kloningsmaskin, för att ha möjligheten att kunna gå på båda barnens avslutningsfrukostar som skulle hållas samtidigt i respektive klassrum. Den här kloningsmaskinen heter Gunnar. Han tycker om långa skogspromenader och våfflor.

   Trots noga uträkningar, flertalet papper som var nedklottrade med diverse diagram och tidsscheman som hållts, så lyckades det inte bli någon kloning. (Jag tror kanske jag råkat ge Gunnar diabetes pga alla våfflor med sylt, men det talar vi inte högt om).

Efter samtal med de båda kidsen bestämde vi att i år skulle jag käka frukost med lillebror, så storasyrran dansade bort till sitt klassrum och jag och lillebror gick iväg till hans klassrum för att socialisera (kod för att snabbt som tusan hitta var de gömt kaffet).

   Hör och häpna och gissa mitt mycket diskreta ansiktsuttryck när vi 08.02 hittade två lediga platser och tittade oss omkring och insåg att där inte alls fanns någon frukost, utan istället var där framdukat några bär- och fruktpajer med vaniljsås. Ta det inte (helt) fel nu, det är naturligtvis snällt av klassföräldrarna att ha bakat och fixat en massa... MEN tanken på att skyffla in socker i flabben direkt på morgonkvisten lockade inte speciellt...så ja...jag ber om ursäkt att kaffetermosarna tömdes ganska så snabbt. Jag KAN ha haft något med det hela att göra.

Efter avslutningen mötte vi upp storasyrran som glatt berättade om de nybakta bullarna de hade fått serverat, som luktade sååååå gott. Och vi skulle bara veta hur mycket gott pålägg och skivade grönsaker som också fanns. Jag minns inte riktigt vad som hände efteråt, men båda barnen undrade oroligt varför mitt ena öga ryckte så konstigt och varför jag såg så sammanbiten ut...

Sommaren har redan startat på ett härligt vis och jag känner mig så glad och tacksam för att dagarna fylls av massa roligheter. Jag har fått några kommentarer på sistone gällande att jag verkar lite annolunda. Att jag har börjat göra saker jag inte tidigare gjort, vågar utmana mig själv lite mer och att jag verkar må bra och verkar gladare. Och ja, det stämmer nog alldeles utmärkt. Det känns härligt och befriande att vakna upp med positiva tankar och att fortfarande ha kvar dem när jag lägger mig på kvällen. Känns som sommaren har hur mycket härligheter som helst att bjuda på.   

Och skulle allt skita sig; det regnar konstant, det blir inga tomater på plantorna, alla i världen bråkar med mig, soffan börjar brinna, det finns ingen bra film på Netflix eller håret är konstant trassligt - ja, då lever jag gott med vetskapen att frysen åtminstone är fylld till bredden av glass.

Härliga sommar!

Kram,

Lotte

Föreställ dig min totala glädje, upprymdhet och nästan vansinnigt stora leende när jag igår kväll insåg att vi alla skulle kunna sova länge idag på morgonen! Alla är lediga idag och vi har inga måsten, inga ärenden att gå, bara göra det som faller oss in - när vi känner för det. Halleluja! Håll kvar den bilden i huvudet. Ser du mitt leende som går 14 varv runt huvudet och den nästan pittögda, skelande blicken som tyder på ett mindre sammanbrott? Bra! Det är glädje när det handlar om den här Persson-personen!

Föreställ dig nu istället hur morgonen faktiskt blev:
Klockan 06.43 vaknar jag nere på soffan av att tioåriga dottern står och skriker någon meter ifrån mig. Jag vaknar till och i sann Rambo-anda är jag på 0,7 sekunder inte bara uppe på fötterna, men också redo att med närmaste tillhygge (i detta fallet min ena, smått stinkande morgonsko) attackera eventuella inbrottstjuvar/mördare/Johovas Vittne-folk. Eftersom koffeinhalten i kroppen vid detta tillfälle var på minus 43% så tog det mig en stunds blinkande och rumpkliande innan jag vaknade till tillräckligt för att fråga dottern vad i hela friden som hade hänt.

Jorå såatte...då visade det sig minsann att hennes iPad som så fint låg på laddning på diskbänken mer eller mindre hade börjat gå iväg av sig själv. Vi kunde bokstavligt talat se den röra på sig utan att vi rörde vid den. Ska jag vara helt ärlig kunde jag nästan se hela diskmaskinen göra detsamma, och att golvplankorna i köket är kvar är för mig en gåta. Myrinvasion! Äckliga myror överallt i köket! (och att de krälade över hela hennes iPad skvallrade ju liiite om hur kletiga fingrar hon har när hon använder den.....huuuu).

Det är dock nu med stolthet i hjärtat, rak rygg och pigg blick jag ber att få meddela att jag från och med idag titulerar mig" Lotte Massmördaren Persson". *niger fint* Visitkort är beställa och ska skickas från tryckeriet i början på nästa vecka, så var inte orolig. Det kommer dimpa ner ett i brevlådan inom en snar framtid!
Myrdosorna står så fint utplacerade nu och har liksom redan hunnit bli en del av familjen. De gör inte så mycket väsen av sig, är inte så dyra i drift och kräver inte så mycket. Helt perfekt! Välkomna till familjen, hoppas ni kommer trivas!

Och i sann familjen Persson-anda har det införskaffats vars en kaka idag. Är man lediga och solen skiner så kan man väl få lyxa till det? Så alldeles strax blir det att ta med lite bröd till ankorna i parken, lite kakor till ankorna i familjen, packa ned en filt, termoskaffe och saft och göra parken osäker. Vi är redo. Är du redo för oss? Bam bam baaaaaaam!

Kram,
Lotte

Det har varit många tankar och mycket känslor den senaste tiden. Mycket upp och mycket ner. Stora förändringar håller på att ske, det är ett faktum. Jag säger inte att det bara är lätt, men däremot väljer jag att göra mitt yttersta för att fokusera på att se framåt. Hitta ljuspunkterna som dagligen finns om jag bara väljer att se dem. De finns   

Vår i luften! För en tid sedan fick jag ett sådant där typiskt Lotte-ryck där finaste slitna gympadojorna och skönaste oversizehoodien åkte på, och så styrdes stegen mot trädårdslandet. Halvdassiga jordgubbsplantor tittade på mig med bedjande blickar, men jag stirrade bara tillbaka med no-mercy-blick, spände tygremsan jag hade runt pannan i ren Rambo-stil och gick bananas bland plantorna. Även lavendelbuskarna, vars skrik ekade över hela området, fick sätta livet till. Rent spontant känner jag att jag nog har en halvfärdig idé till en riktigt kass mörk komedi/skräckfilm om diverse blommor och plantor som blir slaktade. Kanske ska klura vidare på det här och tjäna mig en hacka. Ha ha ha.

   Funderingar gällande vad som ska planteras i år har påbörjats, men eftersom jag är väldigt sent ute blir det nog bara lite färdigköpta plantor. Tänkte ta hjälp av de två mini-monsterna, som för övrigt ääälskar att hjälpa sin mamma plantera, så kan de välja lite fina blommor och muttrandes bära hem dem från affären en vacker dag och hjälpa till att gräva och ha sig. Kommer bli så bra så! Har redan fyllt upp frysen med massa glass, så mutningen är ett faktum. Ett annat faktum är att jag utan minsta tvivel kommer hinna äta upp de där glassarna själv innan planteringen ens påbörjats, så får nog hasta ner till affären en dag och köpa fler...

En del roliga saker är inplanerade inför senare delen av våren och lite i sommar, känns jätteroligt att ha något att se fram emot. Håller, likt övriga Sverige, tummarna att det blir en fantastisk sommar med många grillmöjligheter och sol och värme så man kan mysa på stranden. Överväger också att hyra in en grävmaskin så man lite snyggt kan klassa ut alla andra som kör med små leksaksspadar när de sitter och bygger sina sandslott! Hur awesome hade inte det varit?

Annars blir det att ta sommaren som den kommer, försöka fokusera på att slappna av och ha det bra, unna mig att göra saker som får mig att må bra och skratta och förhoppningsvis kunna njuta i solstolen med en (14) kall öl. Längtar!

Fram tills sommarvärmen kommer blir det dock mer fokus på varma drycker. Så, utan närmare förklaring, ha det fint. Nu kaffe.

Kram,
Lotte